Vad har vi här då? En mystjock bok på uppemot 400 sidor med dikter från tidigt åttiotal fram till förra året, signerad Andreas Björsten som jag inte läst mycket av tidigare.

Men bättre sent än aldrig heter det ju och det här var då inspirerande dikter som lyser upp sidorna i Som det började och fortsatte.

På baksidan av bokpärmen läser jag:

”Andreas Björsten är en av landets främsta estradpoeter. Han har gjort hundratals uppläsningargenom åren på festivaler och poesiscener. Björsten publicerade sina första dikter 1981 i olika tidskrifter och fanzines. Sedan dess har det blivit ett halvdussin diktsamlingar.

Denna volym med hans SAMLADE DIKTER har haft devisen – ”Allt ska med!”. En del av dikterna är tidstypiska, andra är mer bara poeten-själv-typiska, annat pekar i helt andra riktningar, men alltid med medvetandets tumultartade intryck som utgångspunkt.”

Rakt på sak-mentaliteten i Björstens poesi får mig att tänka på Sonja Åkessons poesi och dikterna framför mig är rimmar en hel del på hjärta och smärta (med en stor del av siktet ställt mot samhällets orättvisor)  i en lagom uppkäftig mix.

Som det började och fortsatte innehåller estraddoftande dikter med schvung som målar upp ett intensivt diktuniversum, där Björstens poesi känns som en spännande spegel som reflekterar vårt trasiga samhälle.

Här finns många plus bland sidorna; Ett innovativt diktspråk, en högljudd röst som vägrar vika sig för klicheér och framför allt kvalitativ poesi som bländar kritikern inom mig.

Jag läser dikten Tid från Muntliga dikter: (2008)

”Om jag fick bestämma
skulle dagstidningen
bara komma ut varannan dag
och den kärlek man enligt talesättet
bara upplever en gång i livet
skulle finnas där
i varje ögonblick
för att töja ut maskorna
i den skenade tidens nät.”

Inte så pjåkiga rader här inte och fast inte riktigt hela samlingen håller det här måttet så reagerar jag egentligen inte så mycket på de mindre spännande dikterna, eftersom det finns en sådan stor kärlek till poesin som stormar genom bokens sidor.

Jag läser vidare slutet på Slam-dikt till Robert Burns i samlingen Kärleksbikter: (2013)

”Jag skriver en dikt på fönsterrutan
glasskivan som skiljer oss åt
i tid och rum
jag skriver en dikt om att dö till liv.”

Dikternas hjärtslag slår hårt genom bokens sidor i en jordnära och punkcharmig atmosfär och jag kommer läsa om den här boken mer än en gång.