50 gäster i lördagssoffan!

– Poetry is an intrinsic part of life. It’s in the way the sun flattens on the ocean at sunset, the gentle curves of a woman’s hips, the last minute winner in a football match, the same welcome you receive from your dogs whether you’ve been away for ten minutes or a month, the way a new born baby clutches onto your finger, it’s in the wind that howls my name at night, in the storms that appear quickly on the horizon bringing their devastation and then disappearing as quickly as they came.

Poetry is everywhere in nature. It is not man-made, merely voiced by mankind. Poetry smells of jasmine, onions frying, the way my wife moves, an old guitar when you open its case after its been locked away for a while, clean washing drying on the line in the sun, freshly cut grass, and wet dogs. Tastes like fresh lemon juice with a spoonful of honey, like ice cold water on a scorching hot afternoon, like the breath of a sigh on naked flesh, like the fleeting glance from a curious stranger, like the warmth of an embrace from my wife, like the kiss that leads to more.

Poetry is all around us. It’s the pulse of sex between our legs. It’s in our eyes. And in our hearts. It’s in our birth, it’s in our death, it’s in our sweat when we make love. Poetry is music that touches our soul. The very many shades of green. The baby bird taking it’s first flight. Poetry is surrender to the senses.

You have written alot of lyrics during the years. Is it more difficult to write uplifting /lovesong lyrics like ”Like a child again”, than more dark lyrics like ”Only you and you alone” from your latest album?

– For me, not really. Whatever motivates me to write has to be a real emotion. Saying that though, there have been times when I have manufactured situations to provoke an emotional response. Sometimes the lyrics to a song mean nothing at all to me, they are merely words that sound good together to my ear. And those same lyrics will reveal a meaning to me way down the line, maybe a couple of years later when I’m singing the song for the hundredth time.

Sometimes the meaning to a lyric is never revealed to me, even if I’ve written it. There are no rules. If I’m happy I like to celebrate that happiness by making music. If I feel dark or blue I like to console myself with making music. There is redemption in music. It’s the music that provides the poetry for me, not necessarily the words conjoined to that music. In fact, the music that touches my soul the deepest, in the most poetic and profound way, is wordless. Just pure melody.

Does the lyrics come to you or do you have to go and find them? I read an interview with you for a while ago, where you said that the lyrics for the song Deliverance from the album Carved in sand came in a dream. Is this happening often or is it most hard work to write a good lyrics for you? (How many % are pure inspiration in the writingprocess in general…?)

– Again, there are no rules. Lyrics can be like women. Sometimes a lyric will come easy and quick, sometimes it needs a little nurturing, foreplay if you want, and sometimes it’s just plain stubborn and refuses to come at all. Words can come in a dream, for sure, but the trick is remembering them long enough when you wake up to get them either down on paper or on tape.

I’ve written the best songs the world has never heard in my dreams but they have disappeared as the sun has risen, never to be realised. I could read a book which will trigger a train of thought that leads to a lyric. Driving without any music on is a pretty good way to meditate and just let your thoughts go where they may. A lot of my one lines come that way – whilst driving.

The writing of words for song is the hardest part pf the process for me. Always has been. I’m not a natural writer of words, it is something that hasn’t ever come easy, but it is something I feel I have gotten better at with age and experience. A lyric can sometimes take just 30 minutes to write, another time it may take a few weeks for it to work it’s way out of my subconsciousness. And like with the writing of the music, it’s maybe 10-15% inspiration and the rest is hard graft.

How important are the lyrics for you in your music? Tell me some of your songs that means alot to you and the story behind them?

– Well, to be frank, before I started writing them for The Mission and even now I don’t pay an awful lot of attention to the words of a song that I listen to. I’ll pick out the odd phrase and line here and there that sounds good but I don’t sit there and analyse the words of the singer.

When we started the band and it fell to me to write the songs Craig Adams offered this sage piece of advice. “Don’t worry about the lyrics, just string any ol’ bollocks together that rhymes. It’s only journalists and other singers that listen to the words.” Thankfully, whilst I may have taken him at his word to begin with, I have taken more care with my own lyrics as time has progressed but certainly my early metrical attempts with the Mission were drug-fuelled and impenetrable in the most part.

It was only with our fourth album, Masque, that I was able to write the lyrics without the crutch of amphetamine and cases of cheap white wine and because of that, in my mind, that album has a clarity that no album before it had. Every song means something to me apart from one or two, even if I don’t always understand them. It’s easier to tell you the songs that don’t mean anything to me; ‘Paradise (will shine like the moon)’ springs readily to mind as one. ‘Tower Of Strength’ is a song that means a lot to me as it’s a song I wrote for our audience at a time I was down and blue and feeling maligned and persecuted by the UK music press and it was only the thought of our audience that stopped me from quitting the band at that time. You have to remember I was more used to being a guitarist in a band, not the front person, and whilst I was and am good as a front-man I was still fairly insecure about my abilities as such when we came to make that second album, Children.

How much work is it to get the music and lyrics work together? Which one are easier to tame?

– Generally it’s the lyrics that are the hardest part of the songwriting process for me. Coming up with new tunes I find very easy. I have literally 100s and 100s of musical ideas waiting to be worked on.

You have also written a collection of poems…Can you tell me about it?

– I did publish my collected lyrics in a book entitled ‘ And As The Sky Is Touched By The First Sigh Of Morning Light’ in a limited edition in 2013. Marcus Birro, a compatriot of yours, wrote the foreword for me. I’ll repeat here the preface that I wrote for the book.

”I fully realise that collecting for publication all the lyrics to the songs I have written can be largely construed as act of vanity. So be it. I am unashamedly vain. Mostly, the words for songs that are intended to be sung do not read so well without the concert of music but I, for one, do like to read the words stripped away from their natural habitat of song. There is sometimes a purity in the words that is obscured by the instrumentation of the music; a meter that is lost in the rhythm of the song; a meaning deflected by the singing voice.

Most of the words that I have written were never intended to be separated from their music. The music is as integral to the words as the words are integral to the music. It is not for I to separate the twain, to say that one lyric works better than another when standing alone without the benefaction of music. I am merely the author and that prerogative belongs to the listener or, in this case, the reader. My hope is that maybe you will be able to take something more, maybe even something new, from the words on the printed page that you’ve never been able to before when listening to the song.”

Poetrybooks that you never get tired of? Poets that has inspired you?.

– Whilst I can’t claim to have read a lot of poetry I have read some. When I was in my early 20s and had just moved to Liverpool I was introduced to the French poets – Baudelaire and Rimbaud of course, with a particular favourite book of mine being Cheeks On Fire by Raymond Radiguet.

Later on I read some Plath, Lorca, Byron, Anais Nin, even Shakespeare. But I wouldn’t claim to be an avid reader of written poetry. Written poetry has to be read out aloud though, I feel, so it’s not something you can do whilst you’re on a train or waiting in an airport lounge unless you want to be carried off to the funny farm.

Musicians that has influenced your songwriting?

– Lennon & McCartney, Dylan, Bolan, Bowie, Tom Verlaine, Cohen….the list is endless really.

And finally…Baudelaire or Poe?

– Baudelaire. I once, back in 1980, took a Baudelaire poem translated into English as ‘the sadness of the moon’ and set it to music. I can still read Baudelaire now (in English) and marvel at the worlds he conjures with his words.

I’ve read Poe too and like some of it but Poe to poetry is a bit like what Stephen King is to literature for me. I don ’t know whether it’s the American aesthetic but I just find it to be a little ‘pop’, if that makes sense.

(Photography: James Bacon. With permission to publish from Wayne Hussey)

En gammal hjälte på besök i soffan på lördag!

Nästa lördag besöker Wayne Hussey som är grundare och frontman i The Mission Lördagssoffan. Här kan ni lyssna på några av mina favoritlåtar av bandet…Wayne var även med i Dead or Alive och The sisters och mercy och skrev en del av låtarna på debutalbumet First and last and always som kom ut 1985.

Poetens Lördagssoffa # 49 (Eldrid Lunden)

Dagens gäst i min lördagssoffa är Eldrid Lunden från Norge som är en av de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris i år med sin senaste diktsamling ”Det er berre eit spørsmål om tid”.

Eldrid har gett ut böcker sen slutet på sextiotalet och på sidan av lyriken är hon professor i skrivkonst. Hon är född 1940 i Naustdal.

Välkommen till lördagssoffan Eldrid! Vad är din relation till poesin och vad har diktandet betytt för dig i ditt liv?

– Eg voks opp i eit landsens miljø der poesi var ein sjølsagt del av kulturlivet. Ein nytta likevel ikkje nemninga «poesi», ein snakka om gode, eller fine, songar. Allsong var fast innslag ved nesten alle sosiale samkomer, både offentlege og private. Seinare i livet har eg jobba med poesi i mange samanhengar, forskning, undervisning og som lyrikar.

Du debuterade ju som författare för över 50 år sedan och har nästan gett ut tjugo böcker efter det. Vilka av dina böcker betyder mest för dig och varför?

– Å tenke «kvalitet» eller «nivå» er vanskeleg, men eg oppfattar diktsamlinga Inneringa frå 1975 som viktig. Den melder ei retning som eg seinare har halde fast ved. Du kan kanskje kalle retninga for medansvar

Du är ju nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris i år med din senaste diktsamling ”Der er berre eit spørsmål om tid” och du har vunnit en hel del priser tidigare för ditt författarskap. Hur viktiga har dessa priser varit för dig som författare?

– Tradisjonelt har litterære prisar hatt, og har framleis, stor betydning for mottakaren. Eg er ikkje noe unntak. Dette må sjølsagt bli slik sidan pristildeling er den mest synlege forma for evaluering /ranking av skjønnlitteratur vi har i offentleg samanheng.

Ein kan nok likevel tenke at fagmiljøet (forfattarane) i større grad tok hand om denne delen av kunstformidlinga, og då som ei forlenging av arbeidet i forfattarutdanningane, men her har forfattarane så langt vore heller passive, samanlikna med andre kunstgreiner …

Hur ser den norska poesin ut i dag? Var det bättre förr? Vilka poeter gillar du från ditt eget land?

– Den norske poesien har truleg aldri vore breiare og meir vital enn den er i dag. Mange skriv, og nivået er jamt over høgt. Samtidig har eg sans for T.S. Eliot som tona ned evolusjonsaspektet i kunsten og meinte toppnivået meir var eit øvre (felles) felt enn uttrykk for ein kvalitativ pyramide.

Eigne heimlege favorittar kan vere: Arne Garborg, Olav H. Hauge, Tone Hødnebø, Georg Johannesen, Cecilie Løveid, Stein Mehren, Aasmund Olavsson Vinje.

Du har ju även varit professor i skönlitterär skrivkonst. Det måste vara ett intressant yrke? Vilka är de vanligaste misstag författare och poeter gör i sina
författarskap?

– Å undervise forfattarstudentar er draumejobben for den som kombinerer interesse for skjønnlitterær skriving med pedagogikk. Ingenting mindre! Eg vil kanskje ikkje kalle det «mistak», men få studentar kjem til eit forfattarstudium med klåre oppfatningar om kva og kvifor dei skriv, og dei er usikre på kva som event. er bra og mindre bra i eigne tekstar. Dei har sine litterære favorittar og enorm respekt, men dei trur også at dei umiddelbart bør vise eitt eller anna toppnivå.

Sagt på ein annan måte: studentane er lite førebudd på å sjå skrivetalent (som andre talent) i samanheng arbeid og utvikling. Eg trur det er Isak Singer som har sagt at den vanlegaste feilen ferske forfattarar gjer, er å ta for stort til.

Författarporträtt: Cato Lein. Med tillstånd att publicera från Eldrid Lunden.

Poetens Lördagssoffa # 48 (Peo Rask)

Tiden flyger förbi och lördagssoffan börjar lida mot sitt slut. Elva månader har passerat sen mitt första besök av poeten Ralf Andtbacka och endast fyra intervjuer kvarstår efter dagens gäst som är poeten och förläggaren Peo Rask.

Peo driver Black Island Books och har även varit redaktör och utgivare för den litterära tidskriften Komma som fanns i början på 2000-talet. Han bor i Luleå och har gett ut uppemot fyrtio böcker sen debuten ”Staden bortom staden” som släpptes 1992 och hans senaste bok ”Robert Smith och jag” har blivit nominerad till Norrlands litteraturpris 2019 för bästa bok utkommen under 2018, kategorin vuxenlitteratur.

Välkommen till lördagssoffan Peo. Hur har poesin påverkat ditt liv?

– Jag vet inte om den så mycket har påverkat mitt liv, däremot mitt skrivande. Att skriva poesi är tillräckligt i sig, men samtidigt är det en ynnest att kunna ta med sig lyriska drag in i andra texter, andra genrer.

Du har gett ut närmare 40 böcker inom olika genrer, varav en hel del diktsamlingar sedan du startade Black Island Books i början på nittiotalet. Hur stor del har poesin varit av alla utgivningar och hur viktig ingrediens har poesin som språk varit i de böcker du gett ut som inte är poesisamlingar?

– Jag har svårt att räkna vilka som är renodlade diktsamlingar eftersom jag ofta blandar poesi med kortprosa. Men förmodligen fem, sex eller sju, beroende hur man räknar. Det är inte så noga för min del.

Hur ser poesiutbudet ut i Luleå?

– Det skulle behövas en fast scen, några som vill dra i det och att arrangemangen är regelbundet återkommande. Vi har ett Resurscentrum för litteratur, initierat av Region Norrbotten, som är under all kritik. Jag önskar verkligen att det såg ljusare ut.

Hur ser du som förläggare på den digitala utvecklingen och diktens framtid i bokformat?

– Mitt intresse av att läsa diktsamlingar digitalt är obefintligt. Däremot lockar sajter som Örnen och kråkan (ornenochkrakan.se) och så kommer jag att följa din. När Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur, köpte många svenska – som vanligtvis inte köper diktsamlingar – hans diktverk. Det visar ett grundläggande intresse för poesi, när den får uppmärksamhet. Men att köpa Nobelpristagares verk är inte vågat till skillnad från att köpa debutanters verk eller att prenumerera på en litteraturtidskrift. Ett problem för diktsamlingar i bokform är att priset i förhållande till andra genrer (läs populärlitteratur) är för högt. Intresset finns, ja. Köpviljan, nja.

Vad utmärker en riktigt bra diktsamling enligt dig?

– Att den berör, stör, fångar och stångar mig.

5 bästa diktsamlingar du någonsin läst?

– Det är svårt att lista bästa diktsamlingar man läst jämfört med dem som betytt mest för en (och som också är jävligt bra). Men så här blir det:

· Michael Strunge: Kristallskeppet
· Verner Boström: Länder
· Britt-Marie Eklund: Lek med skärvor
· Eric Fylkeson: Pojkdockans dikter
· Nils-Åke Hasselmark: Den oroliges sömn. Läppläsarens avsikter 1–3

Avslutningsvis. Skulle du vilja dela med någon av dina dikter från ”Robert Smith och jag” till lördagssoffan?

Vi ska dö, Robert. Det är oundvikligt.
Vi ska dö.
Sing out loud. We all die …
Men vill vi?
Text är text, dikt är dikt.
Som kreativa människor kan vi kittlas av döden.
Många har gjort det före oss.
Please love me
Att bli älskad i livet är att bli sedd i livet.
Du har inga barn, jag har.
Vi kan ha barnbarn på olika sätt
och älska dem för vad de är.
Ersättare för oss.
Texten och dikten är motstånd.
Ett nödvändigt motstånd.
Därför lever vi.
Därför kommer vi en dag att dö.
Just like the old days

Författarfoto: Cato Lein. Med tillstånd att publicera från Peo Rask.

Poetens örongodis # 1

Musik att lyssna på och skriva till. Minsann.

Poetens Lördagssoffa # 47 (Kennet Klemets)

Dagens gäst i lördagssoffan är Kennet Klemets som är född 1964 i den lilla uppländska byn Gottröra. Han bodde länge i Stockholm, men flyttade till Göteborg i mitten av 1990-talet.

Klemets debuterade 1997 och har sedan dess gett ut ytterligare åtta diktböcker. Hans dikter spänner från de tidigaste böckernas enskilda dikter till konceptuellt upplagda böcker som ”Accelerator” och ”Lux Interior”, den mer intima prosalyriken i ”Kling Kling” och de extremkorta dikterna i ”Beröringen”.

Klemets senaste bok, ”På dess naturliga plats”, är liksom den tidigare boken ”All denna öppenhet som kommer” en långdikt, en inre monolog eller en kör av röster.

”Under de 21 år som gått sedan hans debut har Klemets oförtrutet lodat de mänskliga djupen. Här låter han oss ana Marianergravens botten”, skrev Svenska Dagbladet i sin recension. Han är även verksam som översättare av fransk litteratur (Marguerite Duras, Michel Houellebecq m fl).

Välkommen till lördagssoffan Kennet. Hur kom poesin in i ditt liv och vad har den gjort för dig?

– Jag minns knappt längre, men ett stort uttrycksbehov började göra sig gällande i senare delen av tonåren, jag skrev, spelade gitarr, tecknade, höll även på med teater ett tag. Men ganska tidigt märkte jag att det var i skrivandet, i poesin, som det stora suget fanns (prosaskrivande har egentligen aldrig intresserat mig).

Skrivandet och läsandet av poesi började vid samma tid, det blev en växelverkan. Först sådant vi läste i skolan, inte minst Stagnelius gjorde intryck med sin briljans, flow och dramatik, han talade verkligen till mitt tonårshjärta, rakt igenom århundradena, sedan läste jag typ allt, samtida, gammalt, kända och okända, rastlöst och med stor hunger.

På ett psykologiskt plan tänker jag att mitt skrivande delvis springer ur ett behov av att få tala på mina egna villkor, ett resultat av att jag är yngst i familjen och att jag som barn ofta kände att jag kom till korta, inte riktigt blev lyssnad på. Men sedan, och det tror jag förenar många som skriver poesi, kommer det nog också ur att jag har ett komplicerat förhållande till språket, på gott och ont har en högt uppdriven medvetenhet om det. Jag har ofta känslan av att inte riktigt få fram vad jag menar när jag pratar, det är ett slags stammande upplevelse.

Poesin blir ett sätt att tala och tänka i min egen takt helt enkelt. Sedan är det fortfarande en svårslagbar känsla att få till en text som fungerar, som jag är nöjd med, som liksom står där i all sin egenhet, av mig men inte jag.

Vad poesin gjort för mig? Förutom att den förstört min ekonomi, menar du? Skämt åsido, jag har klarat mig hyfsat hela tiden, tack vare halvtidsjobb, stipendier, uppläsningar, översättningar. Rent faktiskt har poesin gett mig nästan alla mina nära vänner, och tagit mig till länder, i uppläsningssammanhang, som jag nog inte skulle hamnat i annars.

Men inte minst har den, både i läsandet och skrivandet, gett mig ett rum, en plats att vara på, där jag på ett djupare plan kan träda i förbindelse med mig själv och omvärlden. Jag skulle bli förstörd om jag inte hade tillgång till den platsen.

Du debuterade 1997 med ”År med tretton månar” och har släppt ett tiotal diktsamlingar efter det … Vilken eller vilka diktsamlingar betyder mest för dig och varför?

– Jag skulle säga att de betyder lika mycket allihop, fast på olika sätt. Jag har ju levt intensivt och länge med dem, de är resultatet av långa processer, det går många år från första frö till färdig bok, plus att jag därefter brukar göra ett antal uppläsningar ur dem.

Det var stort för mig, en dröm som sent omsider gick i uppfyllelse, jag var 37, när jag fick ut en bok på ett stort förlag. Men jag har ett lika nära förhållande till min debut som kom fem år innan, på ett mycket litet förlag. I den finns dikter som jag hade burit med mig oerhört länge, publicerat i tidskrifter, läst upp, fått refuserade, jobbat om. På den tiden jag lärde jag mig dikterna utantill, läste upp dem by heart, vilket gör att de fortfarande finns i mig på ett högst påtagligt sätt.

Min tredje diktbok ”Accelerator” var ett språng ut i en nytt skrivande för mig, mer utifrån och in än tvärtom, och betydelsefull på det sättet. De böcker jag skrivit efter det är mer helgjutna, tydligare i idé och form, om än, åtminstone formellt, ganska olika varandra. Jag har, med undantag för min senaste bok, satt rätt mycket en ära i att varje bok ska vara sin egen, ha sitt eget uttryck, även om jag antar att det finns en genomgående ton i dem.

Du har ju även varit redaktör för litteraturtidskriften Gräs och har även sysslat med poesifanzines på 80- och 90-talen. Hur tycker du intresset för poesi ser ut 2019 och vilka är det största skillnaderna på utbudet då och nu?

– Jag är övertygad om att det generella, eller i alla fall potentiella, poesiintresset är konstant, det gäller bara att folk får reda på att den finns och var den finns. Det som skiljer nu från då (tiden innan millennieskiftet i runda slängar) är att poesin i mångt och mycket försvunnit från offentligheten, allt färre diktböcker kommer ut på de stora förlagen, litteraturkritiken har kraftigt reducerats, bokhandlarna har inga eller ytterst små lyriksortiment, vilket också avspeglas på biblioteken, vars poesiavdelningar inte alls är up to date på samma sätt som tidigare.

Allt hänger ihop, ett torftigt och fantasilöst marknadstänkande har vunnit, åtminstone för tillfället. Idag är det bara specialintresserade som har någorlunda koll på vad som ges ut i poesiväg. Poesin riskerar att akademiseras, bli specialistverksamhet, och det är en olycklig utveckling. Vissa hävdar att poesin gynnas av att pågå i avskildhet, utan alltför mycket uppmärksamhet, men det tror inte jag, det är i offentligheten, i spänningsfältet mellan lättillgängligt och smalt som verklig dynamik uppstår.

Poesin liksom allt annat mår bäst av bredd – att spets finns, att mellanregister finns, att poeter som talar till väldigt många finns. På uppläsningar kommer det lika mycket folk som förut, så det handlar inte om att poesin förlorat sin relevans, men gapet mellan poesins allt större frånvaro i offentligheten och det faktiska intresset är för närvarande väldigt stort.

En del av den poesi jag läst av dig går ju rätt mycket i moll. Är det lättare att skriva om ångest än glädje tycker du och vilka är de största klichéerna man ska passa sig för när det gäller att dikta om ämnen som ångest och isolation?

– Det håller jag inte med om, att de går i moll. Däremot finns det mycket svärta i dem, men det är en annan sak. Sedan tycker jag nog att svärtan vägs upp av energin i dikterna, rytmen är viktigt för mig, den kommer jag liksom inte ifrån, plus att det finns en del (svart) humor i den.

Skrivande är ju också ett slags motståndshandling (en klyscha numera, men likväl sant), det vill säga motsatsen till moll och depressivitet. Jag vet egentligen inte om det är lättare att skriva om livets mörkare sidor än om glädje, men helt klart är att de på ett akutare sätt triggar behovet eller lusten att uttrycka sig.

Fast nu talar jag bara om själva impulsen, jag skriver ju enormt långsamt, det händer aldrig att jag sätter en dikt på första tagningen. Nästan alla mina texter är i stället ett resultat av ett långt och mödosamt arbete där texten i sig är minst lika viktig som impuls – skrivande ger upphov till skrivande – som känslan eller tanken.

En lyckad dikt är på något sätt ”sin egen”, främmande, där man inte riktigt vet vad som
kommer från en själv och vad som springer ur själva texten. Klichéer som man ska passa sig för? Finns inte tror jag, allt kan användas, däremot gäller ju, vad man än skriver om, att man skriver sig in i materialet, förbi eller bort från sina föreställningar om vad ens text ska vara eller bli.

Har du några ritualer kring ditt diktande? När skriver du som bäst och när går det mindre bra?

– Inte mer än att jag skriver på förmiddagarna. Så har det varit i många år. När jag var yngre skrev jag på kvällar och nätter, det var då laddningen fanns, nu är det tvärtom, jag är närmare mig själv, mer samlad, mer på ruta noll på morgonen. Ibland, men alltmer sällan har jag märkt, lyssnar jag på musik medan jag skriver, samma musik om och om igen, musik som hänger ihop med texten jag skriver på, är en del av samma landskap.

När jag skrev ”Kling Kling” lyssnade jag extremt mycket på Burials två första skivor, där finns en nattlig, melankolisk och androgyn stämning som synkade perfekt med dikterna. Sedan drabbas jag ofta av rastlöshet, jag skriver på datorn så nätet är bara ett knapptryck bort, jag läser en artikel, svarar på något mejl. Men det är inte bara av ondo, ibland ger det upphov till idéer och formuleringar, nya ingångar och vinklar, plus att jag gillar känslan av att skriva mitt i vardagen och världen.

Författarfoto: Cato Lein. Med tillstånd att publicera av Kennet Klemets.

Nicko Smith

Poetens reflektioner