Varmt välkomna ska ni vara till ett nytt besök i Lördagssoffan! Idag gästas jag av Helena Lie född 1975, baserad i Malmö och Berlin. Helena var kritikredaktör på Populär Poesi mellan 2015-2018, kritiker på Skånska dagbladet mellan 2014-2017 och har fått dikter och prosa publicerad i olika tidskrifter. Hon är fast kritiker på Opulens magasin och driver sitt egna företag Helena Lie Productions med inriktning på konst- och textarbete.
Välkommen till min lördagssoffa Helena! Min första fråga till dig är följande: Du har en pensel och alla färger som existerar i världen. Måla en tavla som heter poesi och berätta vad du ser på den.
– Jadu… Du frågar en person som har en dragning åt mörka, dova nyanser med mycket svart och grumligt. Så jag ser abstrakta formationer på svart botten med lite bränd umbra, caput mortum, kadmiumröd, en del grått, en del vitt och där alla nyanser uppgår i varandra på olika ställen. Inte för att jag inte tycker om figurativt måleri, tvärtom, men poesi är stundtals ogripbart i all sin skönhet och därför känns det som att måleriet hade blivit där efter.
När började du skriva poesi och vad har poesin tillfört ditt liv?
– Skrivit har jag gjort sedan jag lärde mig skriva som barn. Det bara fanns i mig som ett medfött och extremt trängande behov. Antagligen för att det skrivande tillståndet var det tillstånd där jag slapp känna ångest. Att behöva förmedla sig för att göra världen begriplig startar så himla tidigt, men ren dikt började jag inte med förrän strax innan trettioårsåldern och vad det tillfört är helt klart ett vidare spektrum i skrivandets världar.
Ett uppluckrande av gräns och ett slags samtal mellan mig och texten som jag inte hade tillgång till innan. Om man till exempel pluggar på universitet och dylikt hamnar man lätt i i det språkbruket, och att öppna upp för det andra känns som en nödvändighet för att komma vidare om man skriver skönlitterärt.
Du är poet, konstnär och litteraturkritiker. I vilken ordning är du vad och hur mycket poesi hittar du i konsten?
– Svår balans det där alltså. Varje dag avväger jag vad jag bör och ska lägga tid på, vad som måste prioriteras beroende på uppdrag, deadline och så vidare, men jag skulle nog säga att jag nuförtiden är konstnär i första hand, litteraturkritiker i andra hand och sedan poet. Eller borde jag kanske säga författare. Jag skriver ju både lyrik, prosa och prosalyrik- hopplös att placera med andra ord.
Det är svårt det där med epitet, det blir så avgränsande. Men jag har trots allt inte gett ut någon riktig bok ännu, är heller inte den som skickar in till förlag alls ofta vilket är jättedumt när jag tänker efter. Det har varit nära utgiving ett par gånger, men i slutänden har det ändå stupat på grund av för ofärdigt, ej tillräckligt omfattande, svårt att genrebestämma och så vidare, eller att jag skyndade att arbeta om ett manus som sedan blev ”sämre”. Jag la det mer eller mindre på is ett par år efter det. Det blev för jobbigt att gå in i det rummet hela tiden, också på grund av det jag skrev/skriver om.
Skrivandet gör ont på ett helt annat sätt för mig än vad konsten gör, och konsten känns också mer tillåtande, det finns mer plats för work-in-progress-grejer och skiljelinjen mellan färdigt/ofärdigt är inte lika skarp där känner jag. Jag menar, vem avgör när ett verk är färdigt? Det kanske inte ens finns ett ”färdigt”, någonsin. Men mitt mål är att skicka in en ny manusversion till förlag innan jul. Får väl se om jag klarar det eller inte. Men faktum är att jag använder dikt i vissa videoverk och även i performance, så det finns med hela tiden ändå.
Tre poeter (vilka som helst, levande eller döda) som du skulle vilja bjuda in på middag och diskutera poesi med och varför just de poeterna?
– Lätt svar! Utan omsvep: Birgitta Trotzig, Inger Christensen och Mare Kandre. (Kandre kan räknas in eftersom hon förutom romaner även skrev prosalyrik och en diktbok.) Jag älskar alla tre och har läst i stort sett allas respektive produktioner. Det är dessa jag återvänder till gång på gång, för att få tröst och påminna mig om varför jag håller på med det jag gör och att man måste stå ut även när det är svårt.
Jag träffade en tysk professor i teologi i Berlin, han var pappa till någon jag känner. Jag frågade honom hur man gör när man känner att man tappat tron på allt, inklusive livet. Jag var väldigt uppgiven just då. Han sa ” You just have to continue to believe. You just have to keep going, no matter what.”
Jag försöker tänka på det när det är jobbigt, och det gör att jag känner mig lite mindre ensam. Förresten, jag måste slänga in Tua Forsström och Anne Carson här med. Fast nu var det bara tre, ja. Men de kanske kan avlösa varandra?
Avslutningsvis. Skulle du vilja bidra med någon text du skrivit?
– (Ur Mother as a screen)
Hon är dämpad. Hon är inte lika glad över att höra min röst som förra gången. Hon är fången i sin täta mörkhet. Hon säger ”De har inte kommit än. De skulle komma mellan elva och tre men nu är klockan fyra och de har inte kommit. Vad ska jag göra. Jag har ingen mat. Jag har bara broccoli i frysen. Hur mår du, mår du bra? Ja, jag får väl äta den där broccolin då. Vad annat ska jag göra.
Du, du vet väl att jag älskar opera? Jag älskar Pavarotti, jag älskar Maria Callas, jag älskar båda två. Du vet att mitt namn påminner om hennes, va? Men alla mina skivor med opera försvann. Någon tog de ifrån mig.
Kanske han som dödade min katt. Hyresvärden, han är mycket elak förstår du. Mycket elak. Han dödade min katt för att den kissade i trappuppgången. En dag tog han henne bara när hon var i trapphuset, dödade henne och kastade henne i soprummet.”
Sedan gråter hon och vi pratar om Italien. Att hon har bott i Rom. Att hon älskar Rom och kan flytande italienska, att männen är vackra där och sedan frågar jag hur hon var som barn. I was a very lonely child. I was very lonely so I read and wrote all the time. But I stopped when I grew up. It dissapeared from me. I took other ways, I don´t know why. I just did. I had nothing more to say.
Sedan växlar hon till svenska igen. Så, när kommer du? Du måste komma innan jag dör. /…/ Telefonsamtal igen. Hon är gladare den här gången. Hon är stolt över mig. Jag berättar vad jag gör, hur mitt liv ser ut och hon blir mer glad. Du vet att jag har bott i Paris, va? Jag läste arkeologi där förstår du. Och franska givetvis. Ja, floristik med. Du vet att jag pratar sju språk flytande. Det är världens vackraste stad.
Jag svarar att jag vet det, och hon fortsätter att prata om Paris. Jag frågar varför hon flyttade därifrån, men hon har inget svar på det. I guess life happened. I got bored. And then I met your father. Jag frågar om hon kan tyska, men det kan hon inte säger hon.
It´s a pity that I never learned it. I should have, because of your father, but something came in between. We can´t have it all, can we. Men jag ber till Gud.”
