Vad vore lördagarna utan lördagssoffan? Det kan man ju fundera på, nu när vi kommit halvvägs i detta projekt där poeter, musiker och författare diskuterar poesi och lyrik.
Dagens gäst är Ann-Helen Attianese från Maxmo, som debuterade 1994 med romanen ”Monte Solaro”. Därefter har hon bland annat skrivit barnböcker, krönikor och poesi och nu i september är Ann-Helen aktuell med diktsamlingen ”come noi” på Marginal förlag.
Välkommen till Lördagssoffan Ann-Helen. Hur ser poesins själ ut för dig ur ett poetiskt perspektiv?
– En ”poetiskt” utformad fråga som väcker ett visst motstånd. Men jag gör ett försök att besvara den, på samma sätt som när jag försöker skriva en dikt fast jag inte alltid förstår varför, eller hur.
Poesins själ är omutlig. Den byter ofta skepnad utan att förklä sig. Den låter också när den tystnar. Den snubblar och reser sig igen. Poesins själ kan vara naken och handfallen men inte avklädd. Om poeten lyckas glömma sig själv och istället är uppmärksam låtsas den ingenting. Den är skyddslös och nyansrik.
Poesins själ poserar sällan, ändå vill den ofta mer än orden, den kan trösta den ena och oroa den andra. Förkroppsliga genom motstånd och språk, för att i bästa fall kommunicera både inåt och utåt. Den är svärta och ljus, de mänskliga kontrasternas lågmälda credo – ”från en till en” som poeten Catharina Gripenberg så fint formulerat det magiskt kommunikativa i dikten. Poesins själ har en egen röst, en helt egen röst – som ingen annan har.
Du har ju skrivit en hel del genom åren och passerat olika genrer som romaner, barnböcker och krönikor. Men poesin verkar ständigt komma tillbaka ofta för dig. Vad kan du göra i ditt diktande, som du inte kan göra i de andra genrerna du skriver?
– I dikten får jag undersöka, djupdyka utan gastub. Testa och förkasta. Förskjuta smått eller stort. Förundras och förändras. Det är genom att läsa och skriva dikt som jag fått en inblick i, och tillgång till, min inre och yttre värld. Inte konstigt att jag återkommer till dikten, där den ligger på armlängds avstånd och väntar. Tålmodigare och modigare än jag.
Poesin äger en självständighet, som är helt oberoende av min plan eller ”avsikt”, medveten eller omedveten. Diktsamlingen come noi hade i begynnelsen en ”avsikt”, nämligen att förhålla sig till filosofen Martin Bubers syn på detet, du:et, jaget och vi:et. Halvvägs in i arbetet märkte min vän och kollega att dikten inte bara ville annat – utan redan gjorde annat. Det var bara att snopet kasta ut Buber och tacka för det jag lärt mig under tiden jag grottat ner mig i hans böcker och resonemang.
I diktandet har jag minst makt men störst chans att skapa och upptäcka nytt. Att skriva en roman är ibland som att köra längs Riksåttan, nödvändigt för att nå fram men också sövande. Att gå på upptäcktsfärd i diktens värld är sällan tråkigt. Jag behöver dikten långt mer än den behöver mig.
Vad skulle du säga är den röda tråden i ditt författarskap och speciellt inom poesin?
– Att ge form åt kaoset, det ofullständiga. Tematiskt har jag undersökt främlingskap och
maktstrukturer. Ojämlikheter. Inringat utsatthet – egen och andras. Hur en förändring kan förändra allt! Hur olika förutsättningar påverkar. Men trots att tråden varit röd och densamma har mina diktsamlingar till form och ton inte liknat varandra. Har i dem fått leva ut hela registret av mitt författartemperament.
Du är ordförande i bokförlaget Marginal, där du även ger ut dina egna böcker. Vad skulle du säga är för- och nackdelar med att ge ut på eget förlag?
– Först vill jag förtydliga: Jag ger inte ut mina böcker, det gör förlag Marginal – som inte är mitt eget förlag. Marginals styrelsemedlemmar, som tillika fungerar som redaktion, avgör om mitt manus, likt andra inkomna manus, kan ges ut eller inte. Och ifall någon undrar: Två refuseringar har jag upplevt, en av dem i Marginal. Den är jag tacksam för.
Ett litet förlag har inte råd att ge ut böcker som inte håller måttet, böcker som inte alla enhälligt kan vara stolta över. Fördelarna med Marginal (likt forna Författarnas Andelslag) är många. Glädjen ”ti arbeit ilag” är kanske den främsta, att ha ett litterärt sammanhang. Att skriva är ensamt nog ändå.
I ett författarkollektiv finns alltid fler än en eller två kompetenta personer som läser och jobbar med ditt manus, vilket är en ynnest. Liksom att det redaktionella arbetet får ta den tid manuset behöver. Vi jobbar alltså alla för och med varandra, från manus till färdig bok, inklusive distribution och PR, etc. Det innebär en mycket större arbetsinsats än att utkomma på traditionella förlag, och i längden kan det utgöra en nackdel, bli en belastning för det fortsatta egna skrivandet.
Vad tycker du om den finlandssvenska poesin 2018? Är den fräsch och inspirerande eller ospännande eller nåt mitt i mellan?
– Jag tycker om den, jag tycker om att det finns finlandssvensk poesi också 2018. Det finns fåordig, lågintensiv och utmanande dikt, det finns befriande ofräsch och stridslysten dikt. Alla poeter skriver den lyrik de vill, oberoende av vad jag eller någon annan tycker. Det i sig är inspirerande. (Psst! Gillar alltmer nyordet ospännande.)
(Författarporträtt: Giovanni Attianese. Med tillstånd av författaren)
