Poetens Lördagssoffa # 26 (Ann-Helen Attianese)

Vad vore lördagarna utan lördagssoffan? Det kan man ju fundera på, nu när vi kommit halvvägs i detta projekt där poeter, musiker och författare diskuterar poesi och lyrik.

Dagens gäst är Ann-Helen Attianese från Maxmo, som debuterade 1994 med romanen ”Monte Solaro”. Därefter har hon bland annat skrivit barnböcker, krönikor och poesi och nu i september är Ann-Helen aktuell med diktsamlingen ”come noi”  på Marginal förlag.

Ann-Helene.JPG

Välkommen till Lördagssoffan Ann-Helen. Hur ser poesins själ ut för dig ur ett poetiskt perspektiv?

– En ”poetiskt” utformad fråga som väcker ett visst motstånd. Men jag gör ett försök att besvara den, på samma sätt som när jag försöker skriva en dikt fast jag inte alltid förstår varför, eller hur.

Poesins själ är omutlig. Den byter ofta skepnad utan att förklä sig. Den låter också när den tystnar. Den snubblar och reser sig igen. Poesins själ kan vara naken och handfallen men inte avklädd. Om poeten lyckas glömma sig själv och istället är uppmärksam låtsas den ingenting. Den är skyddslös och nyansrik.
Poesins själ poserar sällan, ändå vill den ofta mer än orden, den kan trösta den ena och oroa den andra. Förkroppsliga genom motstånd och språk, för att i bästa fall kommunicera både inåt och utåt. Den är svärta och ljus, de mänskliga kontrasternas lågmälda credo – ”från en till en” som poeten Catharina Gripenberg så fint formulerat det magiskt kommunikativa i dikten. Poesins själ har en egen röst, en helt egen röst – som ingen annan har.

Du har ju skrivit en hel del genom åren och passerat olika genrer som romaner, barnböcker och krönikor. Men poesin verkar ständigt komma tillbaka ofta för dig. Vad kan du göra i ditt diktande, som du inte kan göra i de andra genrerna du skriver?

– I dikten får jag undersöka, djupdyka utan gastub. Testa och förkasta. Förskjuta smått eller stort. Förundras och förändras. Det är genom att läsa och skriva dikt som jag fått en inblick i, och tillgång till, min inre och yttre värld. Inte konstigt att jag återkommer till dikten, där den ligger på armlängds avstånd och väntar. Tålmodigare och modigare än jag.
Poesin äger en självständighet, som är helt oberoende av min plan eller ”avsikt”, medveten eller omedveten. Diktsamlingen come noi hade i begynnelsen en ”avsikt”, nämligen att förhålla sig till filosofen Martin Bubers syn på detet, du:et, jaget och vi:et. Halvvägs in i arbetet märkte min vän och kollega att dikten inte bara ville annat – utan redan gjorde annat. Det var bara att snopet kasta ut Buber och tacka för det jag lärt mig under tiden jag grottat ner mig i hans böcker och resonemang.

I diktandet har jag minst makt men störst chans att skapa och upptäcka nytt. Att skriva en roman är ibland som att köra längs Riksåttan, nödvändigt för att nå fram men också sövande. Att gå på upptäcktsfärd i diktens värld är sällan tråkigt. Jag behöver dikten långt mer än den behöver mig.

Vad skulle du säga är den röda tråden i ditt författarskap och speciellt inom poesin?

– Att ge form åt kaoset, det ofullständiga. Tematiskt har jag undersökt främlingskap och
maktstrukturer. Ojämlikheter. Inringat utsatthet – egen och andras. Hur en förändring kan förändra allt! Hur olika förutsättningar påverkar. Men trots att tråden varit röd och densamma har mina diktsamlingar till form och ton inte liknat varandra. Har i dem fått leva ut hela registret av mitt författartemperament.

Du är ordförande i bokförlaget Marginal, där du även ger ut dina egna böcker. Vad skulle du säga är för- och nackdelar med att ge ut på eget förlag?

– Först vill jag förtydliga: Jag ger inte ut mina böcker, det gör förlag Marginal – som inte är mitt eget förlag. Marginals styrelsemedlemmar, som tillika fungerar som redaktion, avgör om mitt manus, likt andra inkomna manus, kan ges ut eller inte. Och ifall någon undrar: Två refuseringar har jag upplevt, en av dem i Marginal. Den är jag tacksam för.

Ett litet förlag har inte råd att ge ut böcker som inte håller måttet, böcker som inte alla enhälligt kan vara stolta över. Fördelarna med Marginal (likt forna Författarnas Andelslag) är många. Glädjen ”ti arbeit ilag” är kanske den främsta, att ha ett litterärt sammanhang. Att skriva är ensamt nog ändå.

I ett författarkollektiv finns alltid fler än en eller två kompetenta personer som läser och jobbar med ditt manus, vilket är en ynnest. Liksom att det redaktionella arbetet får ta den tid manuset behöver. Vi jobbar alltså alla för och med varandra, från manus till färdig bok, inklusive distribution och PR, etc. Det innebär en mycket större arbetsinsats än att utkomma på traditionella förlag, och i längden kan det utgöra en nackdel, bli en belastning för det fortsatta egna skrivandet.

Vad tycker du om den finlandssvenska poesin 2018? Är den fräsch och inspirerande eller ospännande eller nåt mitt i mellan?

– Jag tycker om den, jag tycker om att det finns finlandssvensk poesi också 2018. Det finns fåordig, lågintensiv och utmanande dikt, det finns befriande ofräsch och stridslysten dikt. Alla poeter skriver den lyrik de vill, oberoende av vad jag eller någon annan tycker. Det i sig är inspirerande. (Psst! Gillar alltmer nyordet ospännande.)

(Författarporträtt: Giovanni Attianese. Med tillstånd av författaren)

 

Annonser

25 första gästerna i Poetens lördagssoffa

Nu är jag nästan halvvägs i min intervjuserie om poesi som går under namnet Poetens lördagssoffa. Nästa lördag har jag publicerat intervjuer varje lördag (förutom en sommarledig lördag)  under ett halvår här på min blogg och så har jag tänkt att det ska fortsätta lika länge till…

Här följer en sammanfattning av de tjugofem första gästerna…

1. Ralf Andtbacka

https://nickopoet.wordpress.com/2018/03/24/premiardags-for-poetens-lordagssoffa-med-ralf-andtbacka/

2. Tomas Mikael Bäck

https://nickopoet.wordpress.com/2018/03/31/poetens-lordagssoffa-med-tomas-mikael-back/

3. Månskensbonden (Markus Bergfors)

 https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/07/poetens-lordagssoffa-3-med-manskensbonden/

4. Emma Ahlgren

 https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/14/poetens-lordagssoffa-4-med-emma-ahlgren/

5. Ann-Sofi Carlsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/21/poetens-lordagssoffa-5-med-ann-sofi-carlsson/

6. Åsa Maria Kraft

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/28/lordagssoffan-5-med-asa-maria-kraft/

7. Jörgen Mattlar

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/05/lordagssoffan-7-med-jorgen-mattlar/

8. Thomas Brunell

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/12/poetens-lordagssoffa-8-med-thomas-brunell/

9. Matilda Södergran

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/19/poetens-lordagssoffa-9-matilda-sodergran/

10. Gunnar Högnäs

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/26/poetens-lordagssoffa-10-gunnar-hognas/

11. Ulrika Nielsen

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/02/poetens-lordagssoffa-11-ulrika-nielsen/

12. Linnéa Axelsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/09/lordagssoffan-12-linnea-axelsson/

13. Ingela Strandberg

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/16/poetens-lordagssoffa-13/

14. Gatuduvan (Jens Åberg)

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/23/poetens-lordagssoffa-14-gatuduvan/

15. Curt West

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/07/poetens-lordagssoffa-15-curt-west/

16. Tove Meyer

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/14/poetens-lordagssoffa-16-tove-meyer/

17. Agnes Lidbeck

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/21/poetens-lordagssoffa-17-agnes-lidbeck/

18. Håkan Sandell

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/28/poetens-lordagssoffa-18-hakan-sandell/

19. Martina Moliis-Mellberg

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/04/poetens-lordagssoffa-19-martina-moliis-mellberg/

20. Susann Wilhelmsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/11/poetens-lordagssoffa-20-susann-wilhelmsson/

21. Michael Economou

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/18/poetens-lordagssoffa-21-michael-economou/

22. Lars Hermansson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/25/poetens-lordagssoffa-22-lars-hermansson/

23. Rickard Eklund

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/01/poetens-lordagssoffa-23-rickard-eklund/

24. Justin Sullivan

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/08/poetens-lordagssoffa-24-justin-sullivan/

25. Sinéad Obrey

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/15/poetens-lordagssoffa-25-sinead-obrey/

 

Poetens lördagssoffa # 25 (Sinéad Obrey)

Välkomna till ett nytt besök i min lördagssoffa. Dagens gäst är poeten Sinéad Obrey från Kyrkslätt, som debuterade förra året med den gotiska diktsamlingen Fågeltanken (Förlaget). 

Hur har poesi påverkat Sinéads liv och hur fungerar diktande som terapi? De är några av de funderingar som jag fick svar på i den här intervjun.

Sinéad

Välkommen till Lördagssoffan Sinéad. Om din poesi skulle vara en tavla, hur skulle du beskriva den?

– Väldigt svår fråga. Jag skulle se den som en tavla smetad med blod, med en bild som av Döden, som ett skelett, som är på knä framför ett kors som håller på att sakta kollapsa. Ovanpå korset sitter en svart fågel, och konturen av en kvinna med lysande vener syns längst ner på tavlan mellan blodsmetet.

Vad fick dig att bli intresserad av poesi från första början och hur har poesin påverkat ditt liv?

– Jag har alltid varit intresserad av all sorts litteratur. Det har jag varit så länge jag kan minnas. Jag är inte en människa som deltar i tävlingar – absolut inte en skrivartävling – men jag deltog i en dikttävling i kommunen när jag var på första klassen och vann, om vinnandet nu är av någon betydelse.

Så ärligt talat kan jag inte minnas vad som fick mig att bli intresserad av poesi, jag var alltför ung när jag blev det för att riktigt minnas. Poesin har påverkat mig på många sätt. Den har gett mig ett speciellt och intressant sätt att uttrycka allt inuti mig. Likaså kan jag genom poesin observera omvärlden på ett alldeles unikt och annorlunda sätt som inget annat kan ge mig.

På baksidan av Fågeltanken står det ”Att leva gör så så ont”. Hur tycker du diktandet fungerar som terapi? Mådde du bättre efter att boken kom ut och du fick skriva av dig?

– För mig fungerar dikter bara som terapi ifall det är någonting utanför min mentala ohälsa som finns och plågar mig i nuet. Hjärtesorg är en sak som jag märkt att jag har utlopp för i mina dikter. De är inte nödvändigtvis de jag stirrar på och vill publicera, för det är ju inte så med alla dikter man skriver, utan i stället ett sätt för mig att uttrycka mina känslor och till och med förstå det jag går igenom bättre.

Men mitt diktande fungerar inte som terapi då det verkligen gäller min tunga depression och ångest.Jo och nej. Med den här boken kände jag aldrig ett behov av att skriva av mig, bara ett behov av att få skriva. Skrivandet är en konst jag har förälskat mig i och den finlandssvenska litteraturen, och att få vara en del av den världen och dess utveckling, känns som en gåva man aldrig någonsin kan sätta ett pris på.

Efter att boken kom ut var jag självklart obeskrivligt lycklig över att ha fått uppfylla min dröm, drömmen jag haft hela mitt liv, och ha fått det jag alltid velat ha och kommer att älska tills den dag jag dör. Men samtidigt blev jag mycket deprimerad för att jag naivt hoppades att uppfylla min livslånga dröm om att bli författare skulle fixa mig, låta mig bli kvitt dåliga och mörka tankar. Jag menar inte att någonting var fel i och med att boken gavs ut, jag kan ärligt talat inte ens beskriva hur mycket det betyder för mig.

Men människor säger ju alltid att man börjar må bra då man får det man vill ha utav livet, så jag lade för höga förväntningar på den tanken, och det är nog något jag tror att fungerar för människor som redan står stadigt på marken. För mig är den riktiga terapin med den terapeut jag har mycket viktigare.

Hur känslig är du för recensioner och hur tycker du recensenter bemött din
diktsamling hittills?

– I allmänhet har jag väldigt tjock hud då det gäller kommentarer om mina texter, för jag har lärt mig att hålla en hälsosam distans mellan texten och mig, så kritik om mina texter kan inte såra mig. Konstruktiv kritik känner jag att är vitalt för att man skall kunna skriva.

Men, det finns en sak som jag har haft svårt att tåla då min bok recenserats. Det är när kritikern blandar ihop min ålder och därmed även mig och ett hurdant liv jag måste ha i mina texter. I mina ögon är böcker någons verk som inte skall studeras genom ett författarporträtt, utan läses skilt från det.

Min ålder har ingenting att göra med mina texter, så jag har mycket mer respekt för de kritiker som kunnat läsa min bok utan att ha mitt födelsedatum snurrande i huvudet då de går igenom varje dikt. Förutom de recensenter som tagit det som sin uppgift att skriva något där all kritik cirklar tillbaka till min ålder tycker jag att den andra hälften av recensenterna bemött min bok väldigt bra.

Det finns många väldigt fina recensioner jag blivit så glad över att få läsa, jag älskar att läsa om de olika tankarna mina dikter väckt hos recensenter och kritik emot min stil,
särskilda dikter, tonen, vad som helst som gäller texten framför en.

Avslutningsvis, Vad gillar du att läsa för poesi och har du några favoritpoeter?

– Det här är svårt att svara på. Jag gillar att läsa sådan poesi som faktiskt får en att tänka, och oftast sådan som är mörk, fastän det alltid finns tider då jag vill läsa om någonting med lättare undertoner eller mer specifik inriktning, så som kärleksdikter. Det kanske låter som stor av en kliché men jag måste säga Edith Södergran.

 

Poesi från de tusen sjöarnas land…

Dystopisk ångest i ett julglittrande och iskallt Helsingfors eller en poetisk resa genom Österbotten sett ur ett bipolärt perspektiv?  Passa på att köpa mina diktsamlingar idag, i morgon kan det vara försent. Liten upplaga som börjar ta slut…

 

Böckerna går att beställa från www.boklund.fi och andra välsorterade bokhandlare i Finland och Sverige.

Här är några pressröster om mina två diktsamlingar:

”Melodramatiken slår igenom, men också ambitionen att beskriva någonting som kör en kil rätt in i den svala, modernistiska finlandssvenska traditionen. Diktjaget står vid sidan om välfärdens förfall och betraktar det med tyst ursinne. Det är äkta punk.” (Jenny Jarlsdotter Wikström, Finsk tidskrift 3-4/2018)

”Samlingen byggs av energisk, scenisk dikt som brer ut sig över uppslagen likt en textad stumfilm om diktjagets försök att nå bortom det meningslösa, det till synes alltmer oförståeliga och bisarra som blivit människors vardag…Emellanåt tycker jag mig ana ekon av Pentti Saarikoski eller varför inte från Michael Strunge, men oftare märker jag en diktion som alltmer antar konturerna av Nicko Smith på väg framåt i sin poetiska utveckling” (Michael Economou, Populär Poesi nr 37)

”Dikterna är expressiva, för att inte säga explosiva, och fyllda av apokalyptiska anspelningar. Här finns en angelägenhet och ett ärende som pockar på läsarens uppmärksamhet” (Marit Lindqvist, Svenska Yle)

”… den finlandssvenska poesin fått en poet som med kraft och energi för in ett underifrånperspektiv på det finländska samhället. Direkt ”från en slingrande matutdelningskö mot undergången” där det känns ”som om hela livet var skrivet inom parentes”. Min uppmaning: Tag och läs!”/ Peter Björkman om Hki Rött i Ad Lucem 1/2018

”Hki Rött är ingen dans på rosor. Det finns inga rosa moln. Det är just saknaden av dessa som gör samlingen så bra och gripbar” /Linda Åkerlund om Hki Rött i Presens 1/2018

”Hans direkta poesi talar här direkt till mig utan att behöva ta omvägen via ett komplicerat bildspråk…Jag gillade som sagt Hki Rött, men jag gillar Bipolära skeppsbrott i Österbotten ännu mer./ Thomas Almqvist, Opulens”

Poetens lördagssoffa # 24 (Justin Sullivan)

Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av lördagssoffan. Dagens gäst är Justin Sullivan från bandet New Model Army som bildades i Bradford i England. Justin skriver både text och musik och spelar gitarr och sjunger i sitt band och jag är riktigt nöjd och glad över att få ha med honom i min lördagssoffa för att diskutera lyrik. 

Och för er som inte känner till New Model Army, så är det ett band som blandar sin musik friskt i stilar som folkrock, postpunk, indierock m.m. Vet inte hur många gånger jag lyssnat på låtar som ”Family life”, ”Vagabonds”, ”Green and Grey”, ”Queen of My Heart” & ”You weren´t there” genom åren..

justin.jpg

Welcome to my saturdaycouch Justin! What is poetry for you?

– The use of words to create a story, a picture or a feeling. Poetry is about not necessarily using obvious words or combinations of words. It’s more about the unusual use and juxtaposition of words with their inherent rhythm and sound as well as meaning (or many meanings) to create something unexpected or unknown.

What does the process look like when you are writing a song for New Model Army? Do you begin with the lyrics or the music and can you tell about alchemy of putting these two worlds together?

– I always have a notebook with me for ideas – some just a couple of lines, sometimes a whole story someone tells me or I read, sometimes a rant, sometimes an observation or feeling. And all the time we are collecting musical ideas from anyone in the band, chords, melodies, rhythmic ideas (especially these!). Then it’s just a question of putting them together, which is hours/weeks/months of work with no real guide or rules – just what feels right.

How many of your lyrics have you got by inspiration and how many are just hard work?

– The ideas are just inspiration; making them work in a song is work.

I listened alot at New Model Army in the end of the 80-ties and beginning of the 90-ties. Thunder and Consolation has been one of my favorite records through the years and
there is a very special atmosphere of that record and that period. What does that record means for you and can you tell me about the writing process during that time?

– I think that was a mixture of where we were in our lives at that time and where we were as a band (freed from worrying about what we ‘ought’ to be doing). It also owes a lot the special Sawmill Studio in Cornwall which we discovered at the very beginning of 1987 when making Joolz’s Hex album. At the end of that year, Robert and I returned, both with a lot of ideas we’d sketched up at home on four-tracks and with Moose on
hand to do a bit of playing.

It was a time when everything of mine that Robert touched turned to gold and everything of his that I touched did the same. The actual recording of the album (months later at a different bigger studio) was a much more troubled time and we only really got through it because we knew that the material was special.

Musicians and poets that has inspired your songwriting? Favorite poetry books?

– Lists are always difficult because there are so many artists that inspire. But for me it should start with my oldest friend, Joolz (Denby), someone who is creative in lots of different ways but has a special ability and fluidity with language; she has been a massive influence and help to me.

I could mention many other poets – WB Yeats, Edwin Muir, Wilfred Owen, Robert Frost, Mary Renault – many, many – and of course song- writers – Bob Dylan, Bruce Springsteen, Joni Mitchell, Tom Waits and hundreds more that I admire.

Finally, if you had to choose one of all your songs that would symbolise the heart of New Model Army. Which would it be?

– Everyone has their own favourite. I have many – let’s say today “Dawn” from the High album.

(Photography: Trust a Fox. With permission from Justin Sullivan)

Inspirationens hav

Septemberljuset genom lövverken. Hösten är skriven i luften och tanken är klar som diamant. Inspirationens högtid signerar årstiden och de sista getingarna utanför köksfönstret kysser farväl till det sista av sommaren.

Nu ska orden hagla ner över dom vita arken som väntar på att bli befruktade av skapandets kraft.

Och en efter en ska dikterna växa fram som liljor, blåklint och skogsstjärnor från en svunnen tid, där varenda stjälk och blad ska reflektera djupet från mina inre världar.

Eller i finstilt:

Havet i min dröm återupprättat. Vågornas poesi, rasande vackert hur dom kastar sig mot livets strand!

 

Poetens lördagssoffa # 23 (Rickard Eklund)

Varmt välkomna ska ni vara till min lördagssoffa där dagens gäst är artisten, konstnären och poeten Rickard Eklund från Närpes. 

Rickard har inte bara vunnit pris för bästa finlandssvenska låt ”Finland” år 2016, utan även tog även hem första pris i Solveig von Shoultz tävligen samma år. Hans senaste singel ”Tuva” släpptes i år och han är onekligen en poet som är intresserad av att sjunga på dialekt!

rickard.jpg

Välkommen till Lördagssoffan Rickard! Vad kommer först till dig när skriver en låt – musiken eller lyriken?

-Aah, en klassiker! Som tur är svarar jag nästan aldrig samma på den här frågan. Svaret är att det varierar. Ibland kan det vara en stark och medryckande fras, som bara ber om att få tonsättas. En fras, som kan innehålla en hel låtidé eller en tanke. Ibland, om jag får ett beställningsjobb eller om jag har ett budskap jag utgår ifrån, styr ju detta processen ganska långt.

Den senaste tiden har min skrivprocess dock börjat vid pianot. Jag sitter och improviserar, övar, leker fram ackordföljderna framför tangenterna och ur dessa ackord eller ur dess känslovärld kommer texten. I början som ett nonsensmummel, som sedan blomstrar hand i hand med melodierna.

Melodier föds väldigt naturligt för mig, så de ger jag ärligt sagt ganska lite uppmärksamhet. Texterna kan jag däremot fila på i ett halvår – nästan ett år – förrän jag är nöjd med dem. Jag vill gärna känna att jag har vuxit och lärt mig något efter tiden tillsammans med mina egna texter.

Vilken eller vilka låttexter har påverkat dig mest i livet av allt du lyssnat på och på vilket sätt?

– Jag måste börja med Bob Dylan och i synnerhet ”It’s alright Ma (I’m only bleeding)”. Före jag hörde detta mästerverk, hade jag nog hört en hel del Dylanlåtar och insåg nog redan då hans storhet. Men när jag för första gången hörde ”It’s alright Ma” föll min haka till marken. En låttext som, samtidigt som den vill riva ut din bröstkorg,  lockar dig till att jubla av glädje?

”Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child’s balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying”

Jag tycker om låtar som tvingar mig att lyssna på texten om och om igen. Leonard Cohens ”Susanne” har även den en sådan landskapsbeskrivande lyrik, att jag numera, efter otaliga genomlyssningar, nästan kan erinra apelsinsmaken och tédoften redan ur låtnamnet.

Nick Cave och t.ex. ”Abottoir Blues” eller ”Red right hand” bör absolut nämnas. Father John Misty och samtidssatiren ”Ballad of a dying man” är en annan. Sufjan Stevens vidrigt målande beskrivning av ”John Wayne Gacy Jr.” och hur även låtjaget – kanske vi alla – gömmer hemligheter under plankorna i huset.

Jag vill nämna Tom Waits, Paul Simon, Annie Clark, Kurt Cobain, Patti Smith, Thom Yorke etc. De följer alla samma överenskomna grundregler inom lyrikskrivandet, men har av erfarenhet lärt sig hur man töjer reglerna samtidigt som man bibehåller publikens intresse.
Jag känner att jag följer i Paul Simons fotspår, när jag belyser ett ämne från två vinklar, för att sedan berätta något helt annat, som man i första anblick inte känner att har med ämnet att göra.
Jag kan höra Annie Clarks bubblande röst i mina lekfullt och lömskt naiva uttryck, som jag genom humor kastar in för att locka lyssnaren in på sidospår. Smaker, dofter, känslor av att förflytta sig, inte bara fysiskt, men även känslomässigt är uttryck och verktyg som jag tagit till mig av dem som vandrat framför mig. Personer och artister, som anser sig fullvuxna och fullärda undviker jag. De är som vandrande döda och tjänar varken konsten eller sig själva. Så att…
Vad var frågan?
Om låttexter som påverkat dig genom livet. Om vi går vidare…Att sjunga på dialekt har varit rätt populärt ett tag, speciellt här i Österbotten. Vad ger det dig på ett djupare plan att ta fram den dialekt du bär inuti dig till ytan tillsammans med musiken?

– Jag har skrivit på dialekt en lång tid redan och i början av mitt låtskrivande fortsatte jag i den humortradition som 1g3b, Lasse Eriksson, Håkan Streng stakat, men kände att jag kunde uttrycka mina känslor med mer patos, om jag utnyttjade min ängslan, ångest och kärlek i mitt modersmål.

Man kallar det för känslospråket och det stämmer, men det medför även en hel del utmaningar vad gäller rim, tonfall och artikulation. Vissa kan t.ex. haka upp sig på att det inte är den närpesdialekt som mormor pratade. Men mormor pratade inte heller exakt samma dialekt som hennes mormor. Samtidigt som dialekten ger oss i Norden en känsla av nostalgi och trygghet, så berövar den de lyssnare som inte är härifrån på nyanser, om man inte låter texten ta över kroppen och hjärtat. Och där kanske man lyckas bättre, om texten och språket är genuint för en själv.

Ibland känns det som musiken är så dominant i dagens musikutbud. Lyriken kommer som på andra plats. Men så låter det ju inte för dig. Vad har du för mer tips  än att sjunga på dialekt för att lyfta upp lyriken till musiken till en plats där de komplettera varandra?

– Man ska arbeta med texten. Länge. Låta den vila. Lära sig av andra. Läsa poesi och våga visa sig oförstående. Söka synonymer. Lära sig att lyssna på språkets prosodi utan ackompanjemang. Skulle du (och låtjaget) faktiskt uttrycka er på detta sätt? Låter det vettigt? Nöj dig inte med halvmesyrer. Skriv om tills låten lyfter texten och texten lyfter låten.

Du skriver ju poesi, men vad gillar du att läsa för poesi och har du några favoritpoeter?
– Jag läser en hel del poesi. Tranströmer är en stor favorit. Bukowski och Eva-Stina Byggmästar likaså. ee cummings, Ralf Andtbacka, Edith & Matilda Södergran. Sirkka Turkka!
Detta är poeter jag läser och inspireras av just nu. Din bok ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” är också en bok, som jag läser för tillfället. Men av alla poeter, är det kanske Bukowski, Tranströmer och Edith som har varit gäster i mitt hem längst tid, och vars böcker jag oftast återvänder till.
(Författarfoto: Magnus Nordström. Med tillstånd från författaren)