Författararkiv: Nicko Smith

Om Nicko Smith

Poet bosatt i Vasa.

Evighetsnära – Ny diktsamling ute nu!

Diktjaget i Nicko Smiths dikttrilogi har nått den avslutande delen – Evighetsnära.

Här har dystopin och ångesten som genomsyrade ett julglittrande Hki Rött och det maniska sökandet i Bipolära skeppsbrott i Österbotten fått kliva åt sidan för Guds nåd.

Följ med på en poetisk resa där den Heliga anden blomstrar genom poesin. En diktsamling där hallelujaropen ekar ut från Österbottniska församlingar och där himmelska blixtar slår ner över sidorna.

Evighetsnära går att beställa från Boklund.

https://www.boklund.fi/bokhandel/lyrik/evighetsnara-p-329.html

 

 

 

Annonser

Nicko News!

På fredag släpps den sista delen av min trilogi och jag har fått erfara en inspirerande resa genom poesins landskap under de år som dessa böcker tog att skriva.

Jag har vandrat genom ett iskallt och dystopiskt Helsingfors i Hki Rött, där jag har fått erfara utanförskap, fattigdom och ångest. Vidare har jag  rest norrut och fått uppleva Österbotten ur ett bipolärt perspektiv i Bipolära skeppsbrott i Österbotten.

Nu har diktjaget i mina böcker äntligen kommit fram till en plats där solen aldrig går ner och där ångesten (som präglat mina tidigare diktsamlingarna) är bortblåst.

Jag hade två olika manuskript att välja på inför finalen i min poetiska resa från mörker till ljus och jag valde den bok som jag inte själv skrev, utan den som blev skriven genom mig.

Mer info om min nya bok på fredag här på min hemsida.

Poetens Lördagssoffa # 33 (Peter Björkman)

Ser man på. Det är lördag igen och förutom lördagsgodiset är det dags för ännu en Lördagssoffa! Dagens gäst är poeten Peter Björkman från Strängnäs som även jobbar som bibliotekarie och kulturjournalist.

Peter har jobbat som redaktör för tidskriften Lyrik för Alla (1991-2003), och grundade ihop med sin gymnasielärarkollega Peter Nyberg Populär Poesi 2009, där han också arbetat redaktionellt. På 90-talet gav Peter ut en hel del häften med poesi, både andras och egen, på förlagsetiketten The Flowers Of Bellis Are Still Alive. Tillsammans med hans kompis Jens Sandberg skriver hans poesi under pseuodymerna Angel Park (jag) och Svea Lofthouse (Jens).

Peter har även  recenserat diktsamlingar i tidningar och tidskrifter sedan 1990 och är numera chefredaktör för livsåskådningstidsskriften Ad Lucem.

peter björkman.JPG

Välkommen till Lördagssoffan Peter. Kul att ha dig här! Hur och när börjande ditt intresse för poesi?

– Jag började skriva dikter när jag var 14. Men det var först när  råkade komma över Blå Tågets dubbelalbum Blå Tåget på Fågel blå våren 1986 (det år jag skulle fylla 19) som jag på allvar fick upp ögonen för det poetiska språket och nya världar öppnades.

Du har ju både gett ut egen poesi och varit redaktör för fler tidningar där poesi varit en viktig ingrediens. Hur tycker du att poesin har förändrats under de decennium som du varit med i svängen?

– Svår fråga. Mycket är nog sig likt i hur människor skriver. Möjligen har rim och bunden form, liksom berättande poesi fått en viss renässan på senare år. Det är inte lika självklart att den modernistiska utsagan att ”en dikt skall representera själen i bild” och inte vara återberättbar gäller.

Vilken sorts roll har poesin i litteraturens rum enligt dig?

– Poesi kan vara en representation för tanken om ett ”frirum” i litteraturen. En plats där läsaren kan förvänta sig att möta något annat än det förväntade.

Vad föredrar du (om du måste välja) finlandssvensk eller svensk poesi och varför?

– Jag kan inte välja här och jag tycker om båda. Men måste jag välja poesi från en viss plats, väljer jag poesi från österbottniska Nykarleby (Eva-Stina Byggmästar, Gösta Ågren m.fl.). Detta för att orten ständigt frambringar starka poeter med integritet och egenart.

Vilka diktsamlingar har betytt mest för dig genom åren och nämn nån bortglömd poet som media missat och som borde få mer uppmärksamhet för sina dikter?

– Anna Cederlunds Höst, Eva-Stina Byggmästars För upp en svan och Carl-Erik af Geijerstams Signaler ur ett okänt är tre av oerhört många diktsamlingar som betytt mycket. Det finns få poeter (om någon) som får den uppmärksamhet som denne förtjänar i dagsläget. Av klassikerna känns t.ex. Bertil Malmberg obegripligt bortglömd i dagsläget.

Författarfoto: Maria Björkman. Med tillstånd från författaren.

 

Poetens Lördagssoffa # 32 (Helena Lie)

Varmt välkomna ska ni vara till ett nytt besök i Lördagssoffan! Idag gästas jag av Helena Lie född 1975, baserad i Malmö och Berlin. Helena var kritikredaktör på Populär Poesi mellan 2015-2018, kritiker på Skånska dagbladet mellan 2014-2017 och har fått dikter och prosa publicerad i olika tidskrifter. Hon är fast kritiker på Opulens magasin och driver sitt egna företag Helena Lie Productions med inriktning på konst- och textarbete.

helena.JPG

Välkommen till min lördagssoffa Helena! Min första fråga till dig är följande: Du har en pensel och alla färger som existerar i världen. Måla en tavla som heter poesi och berätta vad du ser på den.

– Jadu… Du frågar en person som har en dragning åt mörka, dova nyanser med mycket svart och grumligt. Så jag ser abstrakta formationer på svart botten med lite bränd umbra, caput mortum, kadmiumröd, en del grått, en del vitt och där alla nyanser uppgår i varandra på olika ställen. Inte för att jag inte tycker om figurativt måleri, tvärtom, men poesi är stundtals ogripbart i all sin skönhet och därför känns det som att måleriet hade blivit där efter.

När började du skriva poesi och vad har poesin tillfört ditt liv?

– Skrivit har jag gjort sedan jag lärde mig skriva som barn. Det bara fanns i mig som ett medfött och extremt trängande behov. Antagligen för att det skrivande tillståndet var det tillstånd där jag slapp känna ångest. Att behöva förmedla sig för att göra världen begriplig startar så himla tidigt, men ren dikt började jag inte med förrän strax innan trettioårsåldern och vad det tillfört är helt klart ett vidare spektrum i skrivandets världar.
Ett uppluckrande av gräns och ett slags samtal mellan mig och texten som jag inte hade tillgång till innan. Om man till exempel pluggar på universitet och dylikt hamnar man lätt i i det språkbruket, och att öppna upp för det andra känns som en nödvändighet för att komma vidare om man skriver skönlitterärt.

Du är poet, konstnär och litteraturkritiker. I vilken ordning är du vad och hur mycket poesi hittar du i konsten?

– Svår balans det där alltså. Varje dag avväger jag vad jag bör och ska lägga tid på, vad som måste prioriteras beroende på uppdrag, deadline och så vidare, men jag skulle nog säga att jag nuförtiden är konstnär i första hand, litteraturkritiker i andra hand och sedan poet. Eller borde jag kanske säga författare. Jag skriver ju både lyrik, prosa och prosalyrik- hopplös att placera med andra ord.

Det är svårt det där med epitet, det blir så avgränsande. Men jag har trots allt inte gett ut någon riktig bok ännu, är heller inte den som skickar in till förlag alls ofta vilket är jättedumt när jag tänker efter. Det har varit nära utgiving ett par gånger, men i slutänden har det ändå stupat på grund av för ofärdigt, ej tillräckligt omfattande, svårt att genrebestämma och så vidare, eller att jag skyndade att arbeta om ett manus som sedan blev ”sämre”. Jag la det mer eller mindre på is ett par år efter det. Det blev för jobbigt att gå in i det rummet hela tiden, också på grund av det jag skrev/skriver om.

Skrivandet gör ont på ett helt annat sätt för mig än vad konsten gör, och konsten känns också mer tillåtande, det finns mer plats för work-in-progress-grejer och skiljelinjen mellan färdigt/ofärdigt är inte lika skarp där känner jag. Jag menar, vem avgör när ett verk är färdigt? Det kanske inte ens finns ett ”färdigt”, någonsin. Men mitt mål är att skicka in en ny manusversion till förlag innan jul. Får väl se om jag klarar det eller inte. Men faktum är att jag använder dikt i vissa videoverk och även i performance, så det finns med hela tiden ändå.

Tre poeter (vilka som helst, levande eller döda) som du skulle vilja bjuda in på middag och diskutera poesi med och varför just de poeterna?

– Lätt svar! Utan omsvep: Birgitta Trotzig, Inger Christensen och Mare Kandre. (Kandre kan räknas in eftersom hon förutom romaner även skrev prosalyrik och en diktbok.) Jag älskar alla tre och har läst i stort sett allas respektive produktioner. Det är dessa jag återvänder till gång på gång, för att få tröst och påminna mig om varför jag håller på med det jag gör och att man måste stå ut även när det är svårt.

Jag träffade en tysk professor i teologi i Berlin, han var pappa till någon jag känner. Jag frågade honom hur man gör när man känner att man tappat tron på allt, inklusive livet. Jag var väldigt uppgiven just då. Han sa ” You just have to continue to believe. You just have to keep going, no matter what.”

Jag försöker tänka på det när det är jobbigt, och det gör att jag känner mig lite mindre ensam. Förresten, jag måste slänga in Tua Forsström och Anne Carson här med. Fast nu var det bara tre, ja. Men de kanske kan avlösa varandra?

Avslutningsvis. Skulle du vilja bidra med någon text du skrivit?

– (Ur Mother as a screen)

Hon är dämpad. Hon är inte lika glad över att höra min röst som förra gången. Hon är fången i sin täta mörkhet. Hon säger ”De har inte kommit än. De skulle komma mellan elva och tre men nu är klockan fyra och de har inte kommit. Vad ska jag göra. Jag har ingen mat. Jag har bara broccoli i frysen. Hur mår du, mår du bra? Ja, jag får väl äta den där broccolin då. Vad annat ska jag göra.

Du, du vet väl att jag älskar opera? Jag älskar Pavarotti, jag älskar Maria Callas, jag älskar båda två. Du vet att mitt namn påminner om hennes, va? Men alla mina skivor med opera försvann. Någon tog de ifrån mig.

Kanske han som dödade min katt. Hyresvärden, han är mycket elak förstår du. Mycket elak. Han dödade min katt för att den kissade i trappuppgången. En dag tog han henne bara när hon var i trapphuset, dödade henne och kastade henne i soprummet.”

Sedan gråter hon och vi pratar om Italien. Att hon har bott i Rom. Att hon älskar Rom och kan flytande italienska, att männen är vackra där och sedan frågar jag hur hon var som barn. I was a very lonely child. I was very lonely so I read and wrote all the time. But I stopped when I grew up. It dissapeared from me. I took other ways, I don´t know why. I just did. I had nothing more to say.

Sedan växlar hon till svenska igen. Så, när kommer du? Du måste komma innan jag dör. /…/ Telefonsamtal igen. Hon är gladare den här gången. Hon är stolt över mig. Jag berättar vad jag gör, hur mitt liv ser ut och hon blir mer glad. Du vet att jag har bott i Paris, va? Jag läste arkeologi där förstår du. Och franska givetvis. Ja, floristik med. Du vet att jag pratar sju språk flytande. Det är världens vackraste stad.

Jag svarar att jag vet det, och hon fortsätter att prata om Paris. Jag frågar varför hon flyttade därifrån, men hon har inget svar på det. I guess life happened. I got bored. And then I met your father. Jag frågar om hon kan tyska, men det kan hon inte säger hon.

It´s a pity that I never learned it. I should have, because of your father, but something came in between. We can´t have it all, can we. Men jag ber till Gud.”

 

Poetens Lördagssoffa # 31 (Peter Mickwitz)

Välkomna till Lördagssoffan! Dagens gäst är poeten Peter Mickwitz från Helsingfors.

Peter debuterade som poet 1991 med diktsamlingen I ljuset och har förutom skrivandet, hunnit med allt från att arrangera seminarier till att redigera antologier genom åren. Hans senaste bok ”Leksikon. Sett att läsa”  släpptes för några dagar sedan på Ellips förlag.

 

peter.jpg

Välkommen till Lördagssoffan Peter! Hur mycket har poesi färgat ditt liv och vad finns i poesin som du inte kan hitta någon annanstans?

– Min pappa var poet, så man kan väl säga att poesin har funnits närvarande hela mitt liv. Men författare var det sista jag ville bli när jag var ung och det berodde just på min pappa: exemplet han gav var inte precis positivt. Sedan begick jag ett misstag. I slutet av 1970-talet, när jag var 15 år, bodde vi i Paris för att min mamma arbetade där. Jag var i tonåren och ville inte umgås med mina föräldrar och mina klasskamrater bodde utspridda över hela storstaden. På kvällarna satt jag därför mest ensam i mitt rum. I det skedet hade jag läst Tolkiens Sagan om ringen två gånger och för att ha något att göra i mitt ensamma rum beslöt jag mig för att skriva en fantasyroman. Liksom Sagan om ringen skulle min bok börja med en dikt. Dikten blev det enda jag skrev av romanen för jag förstod då, genast, omedelbart, att allting är möjligt i poesin: frihet, äventyr, glädje. Sedan är det en annan sak att det tog över tio år för mig att lära mig skriva på ett sådant sätt att ens någonting av frihet eller äventyr kunde förverkliga sig i mina dikter. Nu har jag på sätt och andra i 39 år ägnat mig dagligen, ibland även nattligen, åt poesiarbete. Så jämte barnen är poesin det som i särklass mest präglat mitt liv och gett mig mest glädje.

Vad som inte kan hittas annanstans än i poesin? Jag tror att ett svar på den frågan bäst kan ges om man vänder på frågan och säger: i poesi finns allt som överhuvudtaget kan finnas någonstans. Alltså: ingenting kan hittas som inte hittas i poesin. Poesin är ett avancerat sätt att förstå, men kanske ännu viktigare är att poesin är ett unikt sätt att utforska gränserna för vad förståelse är. En sådan förståelse av förståelse berör precis allt i samhället.

Vilka diktsamlingar har betytt mest för dig genom åren och varför?

– Frågan om påverkan är egentligen ganska komplicerad. Om jag inte går in på enskilda diktsamlingar utan istället fokuserar på hela författarskap kunde jag säga att till exempel John Keats, Gunnar Ekelöf, Inger Christensen och Ann Jäderlund betytt mycket för mig. Men det är ett otillfreställande svar för när man skriver betyder att läsa nästan mera än själva skrivandet: läsa, läsa och läsa, ett universum av läsning. Med andra ordet finns det väldiga mängder texter, dikter och andra, som betytt mycket för mig – och det blir hela tiden mera och mera. Och inte bara poesi och skönprosa, utan all tänkbar litteratur, från nationalekonomi till spekulativ filosofi och barnböcker. De texter som betyder minst för mig är de som skrivs i de hårdast reglerade genrerna, då som självklart exempel romanindustriromanen. Å andra sidan finns det också ett värde i att läsa t.ex. välskrivna underhållningsromaner, bland annat kriminalromaner. Att läsa underhållning är viktigare än att se på underhållning, t.ex. Netflix, som jag i sig gillar. Och till och med det: att läsa skräp är viktigare än att inte läsa alls.

Du är konstnärsprofessor inom litteraturen. Kan du berätta mer om vad det innebär i praktiken och hur ser dina arbetsdagar ut som sådan?

– Man kan vara konstnärsprofessor för olika konstarter och jag representerar alltså som konstnärsprofessor just litteraturen. Att vara konstnärsprofessor betyder nuförtiden egentligen inte annat än att man har ett stipendium som är helt likadant som andra arbetsstipendier förutom att det med professorstipendiet kommer rätten att, en viss begränsad tid, kalla sig konstnärsprofessor. Som konstnärsprofessor har man inga förpliktelser, men inte heller någon extra inkomst. För det mesta glömmer jag hela saken, å andra sidan är det lite roligt att ha rätt att kalla sig professor: professor Mickwitz! Mera allvarligt tänkt så är det kanske symboliskt viktigt att poeter – och särskilt finlandssvenska poeter – tilldelas dessa stipendier.

Mina arbetsdagar har de senaste åren faktiskt förändrats en del till följd av konstnärsprofessorstipendiet, inte därför att jag haft rätt att kalla mig konstnärsprofessor utan för att stipendiet är hela fem år långt. Därför har jag de senaste åren haft möjlighet till enhetligare och djupare arbete än jag skulle ha med en otryggare ekonomi. Bland annat har jag kunnat läsa mera och viktigare än tidigare. Jag har också kunnat förbereda och tänka fram fler bokprojekt än någonsin tidigare, just nu planerar jag faktiskt hela nio böcker. Förstås kommer de inte alla att bli av och en del av de böcker som kanske blir av kommer förstås att se helt annorlunda ut än planernat. Men utan den möjlighet till långsiktigt arbete som stipendiet gett mig skulle jag inte ha nått så långt i mitt skrivande som jag nu gjort.

Du har kallats för poesiaktivist. Vad är drivkraften i allt arbete du lägger ner i poesin och närliggande områden inom ämnet?

– Poesin är ett ett av de viktigaste – och mest realistiska – sätten att närma sig värld och människa. I själva verket är poesin mycket viktigare än de flesta av oss – även vi som arbetar med poesi – förstår. Det är en av orsakerna till att mitt arbete med poesi inte begränsar sig enbart till att skriva poesi; poesin är alltför viktig för att betraktas och arbetas med på bara ett sätt. Poesin är också, tillsammans med andra från mainstreamen avvikande sätt att skriva, den plats inom litteraturen där litteraturen är mest konst. Om man tror att konst är en viktig samhällskraft (vilket jag tror) är det nästan ett tvång att vara poesiaktivist, det vill säga att försöka arbeta för och med poesi även i annat än i det egna skrivandet. Sedan finns det förstås andra, konkreta, nödvändigheter som gör mig till poesiaktivist, nödvändigheter som handlar ekonomi och strukturer som poesin behöver.

Vad skulle du säga är den röda tråden genom allt det du har skrivit och vad har du inte skrivit än som du vill skriva om i framtiden?

– Relationen mellan värld och språk, mellan språk och människa, mellan människa och människa (i språket), och som en följd av det är nästan allting rödtråd. Den röda tråden är å andra sidan inte den bästa bilden för vad det handlar om; röd tråd kanske saknas i mitt skrivande, för jag tänker att den poesi jag vill försöka arbeta med omfattar så mycket som är olika: bland annat mängder med olika former, olika ljud- och bildsätt, olika språk, och olika sätt att använda språket. Jag tycker att det oenhetliga författarskapet på många sätt är viktigare och intressantare än t.ex. sådana författarskap som menar sig utveckla ett eget språk (= eget sätt att använda språket = egen stil) och håller sig till det.

Just nu känns framtiden ljus då det gäller skrivandet: Jag lär mig hela tiden nytt och jag har aldrig tidigare haft så många idéer som nu. Bland annat det här vill jag skriva: en handbok i tredimensionell poesiläsning, om glädjen i att åldras, om litteraturens framtid som konst, en expansiv långdikt om depression, en miniatyrroman om 1600-talskonst – och mycket annat, och ännu mera.

Författarfoto: Axel Mickwitz. Med tillstånd av författaren)

30 första gästerna i Poetens Lördagssoffa

Här nedanför har ni en lista på de trettio första gästerna i min lördagssoffa!

Och för er som nyligen hittat till Lördagssoffan, så kan jag berätta att det är en intervjuserie som pågår under ett år här på min blogg. Målet är att lägga upp en intervju varje lördag med poeter, författare eller musiker och diskutera poesi och lyrik. Trevlig läsning!

 

1. Ralf Andtbacka

https://nickopoet.wordpress.com/2018/03/24/premiardags-for-poetens-lordagssoffa-med-ralf-andtbacka/

2. Tomas Mikael Bäck

https://nickopoet.wordpress.com/2018/03/31/poetens-lordagssoffa-med-tomas-mikael-back/

3. Månskensbonden (Markus Bergfors)

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/07/poetens-lordagssoffa-3-med-manskensbonden/

4. Emma Ahlgren

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/14/poetens-lordagssoffa-4-med-emma-ahlgren/

5. Ann-Sofi Carlsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/21/poetens-lordagssoffa-5-med-ann-sofi-carlsson/

6. Åsa Maria Kraft

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/28/lordagssoffan-5-med-asa-maria-kraft/

7. Jörgen Mattlar

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/05/lordagssoffan-7-med-jorgen-mattlar/

8. Thomas Brunell

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/12/poetens-lordagssoffa-8-med-thomas-brunell/

9. Matilda Södergran

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/19/poetens-lordagssoffa-9-matilda-sodergran/

10. Gunnar Högnäs

https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/26/poetens-lordagssoffa-10-gunnar-hognas/

11. Ulrika Nielsen

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/02/poetens-lordagssoffa-11-ulrika-nielsen/

12. Linnéa Axelsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/09/lordagssoffan-12-linnea-axelsson/

13. Ingela Strandberg

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/16/poetens-lordagssoffa-13/

14. Gatuduvan (Jens Åberg)

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/23/poetens-lordagssoffa-14-gatuduvan/

15. Curt West

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/07/poetens-lordagssoffa-15-curt-west/

16. Tove Meyer

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/14/poetens-lordagssoffa-16-tove-meyer/

17. Agnes Lidbeck

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/21/poetens-lordagssoffa-17-agnes-lidbeck/

18. Håkan Sandell

https://nickopoet.wordpress.com/2018/07/28/poetens-lordagssoffa-18-hakan-sandell/

19. Martina Moliis-Mellberg

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/04/poetens-lordagssoffa-19-martina-moliis-mellberg/

20. Susann Wilhelmsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/11/poetens-lordagssoffa-20-susann-wilhelmsson/

21. Michael Economou

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/18/poetens-lordagssoffa-21-michael-economou/

22. Lars Hermansson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/08/25/poetens-lordagssoffa-22-lars-hermansson/

23. Rickard Eklund

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/01/poetens-lordagssoffa-23-rickard-eklund/

24. Justin Sullivan

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/08/poetens-lordagssoffa-24-justin-sullivan/

25. Sinéad Obrey

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/15/poetens-lordagssoffa-25-sinead-obrey/

26. Ann-Helen Attianese

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/22/poetens-lordagssoffa-26-ann-helen-attianese/

27. Eva-Stina Byggmästar

https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/29/poetens-lordagssoffa-27-eva-stina-byggmastar/

28. Claes Andersson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/10/06/poetens-lordagssoffa-28-claes-andersson/

29. Carina Karlsson

https://nickopoet.wordpress.com/2018/10/13/poetens-lordagssoffa-29-carina-karlsson/

30. Martin Hällgren

https://nickopoet.wordpress.com/2018/10/20/poetens-lordagssoffa-30-martin-hallgren/

 

 

 

Poetens lördagssoffa # 30 (Mart Hällgren)

Lördag igen och det har blivit dags för det trettionde besöket i min lördagssoffa. Dagens gäst är ingen mindre än Mart Hällgren som spelat och spelar i band som Likström, Krymplings, UBBA m.m men som är mest känd som frontman i De lyckliga kompisarna.

Med handen på hjärtat tror jag att skivan ”Le som en fotomodell” av DLK var den skiva jag lyssnade mest på året 1991.  Albumet var (och är fortfarande) örongodis av högsta kvalité i trallpunkformat, som får de flesta banden inom genren att blekna.

De lyckliga kompisarna har släppt åtta skivor (ink. en live och en samlingsskiva) efter debuten ”Le Som en fotomodell” med olika band konstellationer. Deras senaste album ”Pengar har inga ögon”  kom ut förra lördagen. 

Förutom att syssla med musik är Mart matematik och fysiklärare och bor i Sala.

martin.jpg

Välkommen till lördagssoffan Mart! För och främst undrar jag hur kom du på bandnamnet De lyckliga kompisarna?

– Det namnet hittade Björn Gunér i en bok som handlade om kulturlivet i Sovjetunionen. Så det är inte alls vi själva som kommit på detta, utan det finns, eller fanns ett ryskt band med motsvarande namn fast på ryska. I boken stod det ungefär att ‘det ryska kulturlivet är lika tamt och mesigt som som namnet på ett av bandet, De lyckliga kompisarna.’

Hur viktig är lyriken i din musik?

– Mycket viktig. Jag utgår från texterna när jag gör musik. Om Roger eller Simon skriver en låt, vill jag skriva text till den. Jag lyssnar ju ofta på vissångare och visor.

Hur fri är du att skriva om vad du vill i dina låttexter till DLK? Vad går och vad går inte att sjunga om?

– Det finns väl inget speciellt yttre krav att det måste handla om nåt särskilt. Sen önskar jag ju att jag skulle skriva låten som räddar världen. Jag gillar trams också, och ordlekar. Jag skulle nog inte vilja sjunga kärlekslåtar i dansbandsstil.

Dina texter känns ju väldigt spontana och äkta. Skulle du kunna sälja dig själv som musiker och sjunga om ingenting som betyder någonting för dig för tillräckligt mycket pengar (som många musiker verkar göra nuförtiden…)?

– Tackar! Nej, jag har ett vanligt jobb. Jag behöver inte sjunga för mitt levebröd. Som tur är.

Vad skulle du säga är den röda tråden genom ditt textförfattande genom åren?

– Jag försökte häromdagen sortera upp mina låtar efter textinnehåll. Det blev väl ca 10 olika högar. Trams, kärlek, ofullkomlighet, politik, tramsiga punkregler…. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på den här frågan. Det är nog upp till andra att bedöma.

Avslutningsvis: Musiker, författare eller poeter som inspirerat din lyrik?

– Många; Evert Taube, Stefan Sundström, Ronny Eriksson (Euskefeurat), Povel Ramel, Hasse o Tage, Eddie Meduza, Onkel Kånkel, Cornelis Wreesvijk, Bellman, KSMB, och även nyare grejor som Vasas Flora och Fauna samt Hanna Hirsch.