Det har blivit dags för det tioende reportaget i min intervjuserie Förläggare om poesi och denna gång har jag intervjuat Louise Halvardsson från Poesiwerken publishing.

Louise Halvardsson är författare och (scen)poet. Hon växte upp i Småland, vistades tio år i England och är numera verksam i Göteborg. Hennes debutroman, för unga vuxna, Punkindustriell hårdrockare med attityd (2007) vann Författarförbundets debutantpris; 2019 kom den helt fristående uppföljaren Punkpoet med svensk brytning.

Louise har också gett ut diktsamlingarna Hejdå tonårsångest och Kramabstinens samt reportageboken Svenglish. Att stå på scen och även inspirera andra att uttrycka sig genom det skrivna och talade ordet är en stor del av författarskapet. Hon är en av de drivande krafterna i nätverket och mikroförlaget Poesiwerken Publishing.

Berätta om Poesiwerken publishing. Vilka är ni som driver det och vad är er vision med förlaget?

-Poesiwerken bildades redan 2015 av ett löst sammansatt kompisgäng med bakgrund inom poesi, musik, teater och performance. Vi ville liva upp Göteborgs kultur- och litteraturliv, ta ut poesin på gator och torg, pubar och kaféer. Förlagsverksamheten är relativt ny, men även där har vi en vision om att röra om i kulturgrytan och ge röst åt det som spretar och sprakar.

Vi är ett kollektivt förlag och stöttar varandra på ett sporadiskt sätt samtidigt som vi tar in enstaka manus från folk utanför nätverkets kärna. När vi brinner för något och hinner vill säga. Än så länge jobbar vi ideellt med detta.

Vad skulle du säga är den röda tråden i den poesin som ni ger ut? (Om det finns någon sådan)

-Det är mycket magkänsla! Men för mig personligen är det viktigt att det finns en stark röst, en uppriktighet och ärlighet. En text som har formats och omformats, stötts och blötts. Samtidigt får det inte vara för stramt och polerat – jag tror på punkandan!

Vi har också ett stråk av fantasi, absurdism och surrealism i flera av de verk vi gett ut hittills. Poesi och performance går ofta hand i hand för oss. Att när en bok släpps är det inte sällan att det också blir ett performanceverk eller en aktion kopplat till diktsamlingen.

Hur ofta har ni uppträdanden och är det bara i Göteborg eller även på andra orter?

-När det inte är pandemi arrangerar vi en regelbunden scen en gång i månaden. (Klubb LäsBar på våren och hösten och Poesi i Parken på sommaren.) Och så tillkommer diverse happenings och releasefester när andan faller på. Vi är baserade i Göteborg, men som kollektiv har vi även uppträtt på andra ställen som Jönköping och Uddebo.

På din hemsida (www.louisehalvardsson.com) står det att du är författare, föreläsare och scenpoet. Har du några spontana tips att ge till poeter som vill, men som inte har tagit sig upp på scenen än med sin poesi?

-Skaffa ett alterego! Även om det ”bara” är en förhöjd version av dig själv. För mig har det hjälpt att gå in i en roll. I början tänkte jag att jag var Axl Rose från Guns N’ Roses; jag inspirerades av hans totala närvaro och energi på scen. Att ha på sig något som ger tur kan också vara bra, alltifrån något hemligt som ett par favoritrosor eller något mer synligt som ett par solglasögon.

Jag vet många som övar framför spegeln, men jag föredrar att prata framför ett fönster. (För man står ju inte och tittar på sig själv på scenen – om det inte råkar vara ett digitalt gig). Det viktigaste är att läsa högt flera flera gånger, vänja sig vid sin röst och våga variera den. För en del kan det kännas som att spela teater, men för mig blir det till slut naturligt.

Du har ju även gett ut diktsamlingen ”Kramabstinens” i slutet på förra året. Vad har den boken som andra diktsamlingar inte har?

-Mellansnack haha! Och bilder från scenen. Jag ville att diktsamlingen skulle ha en ”livekänsla”, att läsarna skulle känna att jag var där i rummet med dem. För mig underlättar det att ta till mig dikter om jag läser dem högt eller hör en röst i huvudet. De flesta av dikterna var från början skrivna för scenen men jag har redigerat bort mycket upprepningar och småord.

Boken släpptes mitt under pandemin och innehåller även några dikter på coronatema. Eftersom vi bara fick samlas åtta personer enligt rådande restriktioner, så gjorde jag och sju andra poeter från Poesiwerken ett performance på Järntorget i Göteborg där vi kramade kuddar.

Inspirationskällor till ditt diktande?

-Alltifrån gammal punkrock som Sex Pistols och Patti Smith till mer renodlad bokpoesi. Fast de flesta av mina favoriter har någon slags koppling till scenen, till exempel Sonja Åkesson och Kristina Lugn som även skrev pjäser. Att titta på performancekonst är också väldigt inspirerande. Jag försöker ha den poetiska blicken påslagen vart jag än går.

Och min sista fråga: Vad är poesi egentligen?

-Vad poesi är, är upp till var och en att bestämma. Det kan vara en bild, en blick, en detalj, något som drabbar i stunden.

(Författarfoto: Sara Starkström. Performance foto: Mattias Andersson)

Mer info om Poesiwerken hittar ni här: https://poesiwerken.wixsite.com/website