Jag gillar skidåkning och jag gillar poesi. Kombinationen av de bägge världarna är dock helt ny för mig och det är med extremt höga förväntningar jag läser Tävlingsdräkten, som det står följande om på bokpärmens baksida:

”Tävlingsdräkten är en sonettkrans om skidvalling och döden. Med språklig ekvilibrism tar sig Jonas Gren an detta det kanske strängaste versmått och låter diktjaget fundera över drivkrafter och rädslor: vad det innebär att vara människa. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin.”

Jadu Gren. Håller det här? Du är långt i från blyg i dina ambitioner och siktar verkligen högt med upplägget i Tävlingsdräkten. Kommer du i mål samtidigt med Wassberg och Mieto? Är du av den kalibern som en skidande poet? Eller är du ännu mer intensiv som självaste Gunde Svan?

Om vi börjar med + poängen. Skidåkning, valla och poesi. Rimverkstaden. Det var länge sedan jag läste modern poesi där rimmen har en central roll.

Och – poängen. Jag saknar den riktiga kämpa andan bakom dikterna. Visst, till en viss del är Tävligsdräkten påhittig, småkul och innovativ. Jag förundras över bokens inledande rader där Gren diktar:

”Jag stod en natt och mättade belaget.
Den vita lampans sken emot min hand
med borsten över skidan, en i taget
i ångorna i vallabodens land

Att mätta nya skidor kräver lager
av paraffin som smälts och borstas bort.
Likt de som högg de dödas sarkofager
så övar vi i tålamodets sport.”

Inte så tokigt. Och i den här stilen fortsätter den relativt korta diktsamlingen, där ungefär hälften av texterna är en spännande efterskrift av Sverker Sörlin. Jag läser vidare och försöker leva mig in i Grens sonettkrans:

”För trots att skidan glider bäst av alla
kan syran svämma över kroppens hink.
Den flödar ut. Då hjälper ingen valla.
Man stumnar och står still som Jörgen Brink”

Ok, så här tänker jag. Poesin är någonting heligt för mig. Det är det högsta av våra mänskliga språk. Ibland när jag läser Tävlingsdräkten, så känns det som Gren försöker skoja till saker för mycket i poesins namn. Och ja, det borde man kunna göra. Och ja, han gör det ju på ett adekvat sätt. Men jag lyckas inte ta diktjaget på allvar.

Tävlingsdräkten blir mer som en experimentell diktsamling (som flirtar med traditionella rimstugor som jag inte lyckas ta mig fram till) än den mångbottnande helhet jag hade drömt om. Och tro mig när jag säger det – jag vill dit. Jag vill vara mer öppensinnig för poesin. Jag vill att man ska kunna skoja och syssla med annat än dikta om ångest och död i lyrikens landskap (som så många poeter sysslar med).

När jag läser Tävlingsdräkten, så känner jag lite som när jag läste På lätta versfötter av Henrik Huldén. En diktsamling som bland annat handlar om hur man äter glass på rätt sätt och poesi om mockasiner. (Ni kan läsa den recensionen här: https://nickopoet.wordpress.com/2020/06/05/recension-pa-latta-versfotter-av-henrik-hulden-litorale/)

Jag tror att Tävlingsdräkten är bättre än vad jag själv tycker. Jag har en bit kvar att vandra innan jag når en nivå av mer öppensinnad attityd mot mer ”smal” och experimenterande poesi. När det gäller efterordet av Sverker Sörlin som bland annat skriver ”Valling är granne med döden”, så börjar jag mjukna upp och ger diktsamlingen en ytterligare chans.

Summan av kardemumman. Modigt av dig att bege dig ut i spåret med eliten, Gren. Bara därgenom har du kommit halvvägs till målet. Din poesi ska jag läsa några varv till, tills min trångsynta poesiblick blir mer öppen för alternativa lyrikvärldar. För jag vet att Vendels förlag aldrig någonsin skulle publicera någonting halvdant.