Det har blivit dags för en liten måndagsintervju här på min blogg och den här gången med poeten Jonas Gren som är akutell med diktsamlingen Tävlingsdräkten på (Vendels förlag). 

Jonas Gren (född 1981) är författare och journalist. Han har sedan debuten 2014 med Lantmäteriet kommit ut med ytterligare fyra diktsamlingar. Medverkar som kulturjournalist i bland annat Sydsvenskan, GP och Dagens Nyheter.

Jonas bor sedan 2020 i Uppsala. Han är medarbetare vid och delägare i Ställbergs gruva, ett konstnärsdrivet konstcenter i Bergslagen, Örebro län. Just nu skriver han på en roman, som ska ges ut av Weylers förlag.

Hur kom det sig att du började skriva poesi från första början?

– Egentligen har jag nog alltid skrivit poesi, eller i alla fall skönlitteratur, hitte-på-texter, så länge jag kan minnas. Som ungefär tioåring kunde jag längta efter att skriva en låång roman, men jag fastnade alltid efter inledningsmeningarna. ”Det var en iskall dag, och Martin satt i slänten, han var arg.” Sedan kom jag av mig. 

I gymnasiet började jag fantisera om att skriva, och skrev något som jag idag inser var dikter, men även noveller och romanutkast. Och jag fortsatte skriva i olika former, fyllde skrivböcker, reste, pluggade litteraturvetenskap och utbildade mig till journalist. Efter ett par år som journalist kände jag mig missnöjd. Jag längtade efter att skriva skönlitterärt, men hade inte självförtroendet att pröva det ordentligt.

Egentligen var det när jag var 29 år och kom in på Biskops-Arnös författarskola som jag förstod att en del av texterna jag skrev kunde klassas som poesi. Jag var rädd för ordet poesi, tyckte det kändes anspråksfullt och lite pinsamt, säkert nån slags maskulin grej där, att vara rädd för poesi för att det kan verka sårbart. 

Sedan förstod jag att poesi fick vara vadsomhelst nästan. Och att det var okej att vara sårbar. För mig var det helt avgörande att börja Biskops-Arnö. Att bli läst och läsa andra öppnade upp skrivandet. Jag var livrädd för att visa andra mina texter. Men där tvingades jag göra det.

Du är aktuell med diktsamlingen ”Tävlingsdräkten” som är en sonettkrans om skidåkning och döden enligt ditt förlags (Vendels) hemsida. Kan du berätta lite om boken och hur kom det sig att ett sådan ovanligt ämne som skidåkning inom poesin kom fram i ditt diktuniversum?

– Det är egentligen två parallella utvecklingsspår här, det ena handlar om att jag tävlade i längdskidor (och cykling) tills jag var 20 år, och att jag ofta återkommit till de erfarenheterna i mitt skrivande (inget av det finns publicerat).

Det andra är att jag sedan tiden på Biskops-Arnö, då jag blev besatt av Inger Christensen, ville skriva en sonettkrans, inspirerad av hennes Fjärilsdalen. Jag skrev en sonettkrans om spindlar 2012, den hette Spindelregnet och var inte särskilt bra. Språket blev högtravande, rytmen haltande och min relation till ämnet spindlar och luftplankton – små livsformer som rör sig över jorden genom att sväva med luftströmmar – var tämligen vag.

Mina klasskompisar på Biskops-Arnö var visserligen imponerade över formen, att jag hade rott i land det hela, men vissa satt samtidigt och vred på sig och ”längtade ut ur den bundna formen”. Denna längtan tror jag bland annat handlade om att jag hanterade den bundna formen dåligt. Men det handlade säkert också om att det är ganska ovanligt att skriva bunden vers idag.

Kort sagt hade jag två saker som irriterade, ett elitidrottförflutet som jag ville skriva om, och önskan att skriva en sonettkrans fast det kändes svårt. När jag hösten 2016 satt och skrev en uppföljare till min debutbok, Lantmäteriet, på blankvers – det handlade om en ung blivande lantmätare som går skidgymnasium och spelar metaltrummor i bandet Re-exterminate the dronts – kom plötsligt sonettidén: diktjaget berättade om en natt när han står och vallar skidor och tänker på existensen och han gör det i form av en sonettkrans. Denna text föll sedan lite i glömska.

Hösten 2019 läste jag igenom blankversmaterialet om lantmätaren, och insåg att sonetterna ändå hade överlevt. Jag började redigera dem, gjorde diktjaget mer likt mig. Sedan provade jag läsa sonetterna för lite folk i omgivningen, och fick bra respons. Därefter skickade jag dem till lite olika förlag.

Du har ju även skrivit andra diktsamlingar tidigare. Hur skulle du sammanfatta de böckerna?

– Väldigt olika böcker. Lantmäteriet är en ganska knäpp och medvetet spretig berättelse om landskapet och civilisationen skildrat genom en lantmätare. Överallt ska jag vara i centrum är en satir över tillväxtsamhällets perverterade drömmar. Antropocen är en slags utflykt i världskapitalismens erövring av planeten. Dälden är en lågmäld dikt om naturumgänget och skogsbranden.

Största inspirationskällorna för ditt diktande?

– Inger Christensen har jag redan nämnt. Många har varit viktiga i olika perioder.  Wislawa Szymborska, Werner Aspenström, Harry Martinson. Juliana Spahr. Joakim Andersson. Finns säkert fler, men jag glömmer så lätt.

Din senaste bok är som sagt var publicerad på Vendels förlag (som jag även intervjuat i min intervjuserie ”Förläggare om poesi”). Hur viktiga är de här ”mindre” förlagen som ger ut poesi enligt dig?

– Oerhört viktiga! Mina fem böcker är utgivna på tre små förlag. De stora förlagen har smala galler som silar ut det mesta, och ändå tycker jag inte att det som kommer igenom alltid är så fantastiskt. Och omvänt: många viktiga och bra diktsamlingar, tänk Kallskänken av Jenny Wrangborg för att nämna ett enda exempel, har kommit ut på små förlag.

Du bor i Uppsala. Vad har ni för poeter därifrån? (Jag har faktiskt bott där en sommar (tror det var 1994) och var inte så insatt i poesi på den tiden.)

– Haha. Jag har inte hunnit lära känna så många poeter här än (flyttade hit 2020). Men jag vet att Mariam Naraghi har skrivit en sonettkrans som heter Gottsundasonetterna. Och att Kung Henry var stor inom scenpoesin när jag bodde här senast (2004). Sedan ligger Geijer- och Tegnérgatan bara ett stenkast från där jag bor. Uppsalapoesin finns kvar att utforska.

Var bodde du innan Uppsala då?

Är född i Stockholm, uppvuxen i Gävle och Ulricehamn, bott i Göteborg 2005-2011 och Sthlm 2011-2020.

Finlandssvensk poesi. Hur klingar det i dina öron?

– Bra! Min dotter heter Edith efter Edith Södergran. Victor Christola som var min kurskamrat på Biskops-Arnö är en väldigt fin poet. Jag placerar även Iris Viljanen under begreppet finlandssvensk poesi. Och så såklart Tua Forsström. Hennes läsning ur Anteckningar på Stockholms poesifestival 2018 var bland det starkaste jag varit med om i diktsammanhang. 

Avslutningsvis så bjuder Jonas på dikten X från Tävlingsdräkten som jag kommer recensera framöver.

Där ute finns det ingenting som hör oss.
Jag vet att jag är ensam, blod och ben
och hjärtats muskel inuti som för oss
omkring på solsystemets tredje sten.

Jag vet att under snön där sover maskar.
Bland aspars svarta blad. I möglets hem.
Jag vet att här bland allt som yr och slaskar
blir nötta kroppars kött till ruttet slem.

Men inte om de fryser in i märgen!
Då kapslas blodet in och blir till is
ett evigt lik som klättraren i bergen.

Att lura döden är en bister sport.
Att födas har ett ganska logiskt pris:
vi frön som gror och växer, blommar kort.

(Författarfoto: Linda Gren)