”Dikterna i Sjöstjärna är skrivna med en längtan att tala med läsaren. De har sin utgångspunkt i ett barns uppväxt i en dysfunktionell familj och följer ett kronologiskt berättande flöde från tidig barndom till sen tonår.”, står det på baksidan av boken som jag har läst ut och recenserar härnedan.

Sjöstjärna är Stefan Albrektssons andra bok efter debuten Upplysta mörkerrum (som han gjorde tillsammans med fotografen Gunnar Sjödin) och jag måste säga att Sjöstjärna berör mig fort efter att ha öppnat boken.

I ett tidigt skede i boken diktar Stefan:

”Det var på den här tiden
barn fick kramp och drunknade
om de badade
med Mariekex och saft
i magen. Gäddorna
lurade i vassarna

tillsammans med blodiglarna
som gjorde så att man kunde dö
– de sög allt blod ur en,
tills man blev en bullpåse
utan bullar.”

Och jag blir fort imponerad över det överraskande diktspråk som Stefan använder i Sjöstjärna, där han gör sin resa från barn till tonåring. Boken speglar styrkan i barnets fantasi, som om och om igen överlever diktjagets utmaningar från vuxenvärldens skuggsidor.

”Minnen är märkliga. De levande
döda, de döda levande och träet
i skeppen vi reser med
knarrar och klagar
inför den annalkande stormen:
som om alla
– utom en –
vet vad som väntar”

Diktar Stefan i slutet på dikten ”Inväntan” och läsaren får följa med diktjaget genom sin oroliga uppväxt, där leken övervinner farorna. Sjöstjärna känns både sorglig och ljus bland sina dikter med titlar som ”Barbiebegravning och en annan”, ”Svart sång i dur VI (ett evigt slut)”, ”Emulsion och etsning”. Det här är genomarbetad poesi som inte lämnar någonting till slumpen och jag kan inte göra något annat än att rekommendera Sjöstjärna till alla poesiintresserade.

Stefan har även besökt Lördagssoffan och intervjun med honom kan du läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2018/12/22/poetens-lordagssoffa-39-stefan-albrektsson/