Dagens gäst i lördagssoffan är Charlotta Jonasson från Mälardalsområdet. Charlotta började sin författarkarriär med noveller i ett par olika antologier från 2005 och framåt. Hennes debutroman ”Varia” (Undrentide förlag) kom ut 2015 och hennes första diktsamling ”Dans makaber” släppets förra hösten (Vendels förlag).

Vid sidan av skrivandet är Charlotta intresserad av språk och arbetade som översättare i sitt gamla liv och hon är språkvetare i grunden. Charlotta är även intresserad av fotografering och kommer ha sin första fotoutställning i juni, vars tema även anknyter till innehållet i Dans makaber.

I nuläget är Charlotta sjukskriven sedan några år efter att hennes psykiska ohälsa har övermannat henne.

 

Välkommen till Lördagssoffan Charlotta! Hur har poesin påverkat ditt liv? Vad har den gett dig?

– För mig hänger poesin och skrivandet nog mycket ihop med mitt sätt att hantera tillvaron i allmänhet, något jag gör framförallt genom text. Just poesi är den textform som ligger mig närmast och har alltid varit den form jag oftast tar till när jag skriver privat.

Poesin ger ett unikt handlingsutrymme både innehållsligt, klangmässigt och språkligt, där varje rad får vara viktig – det är något som tilltalar mig oerhört mycket. Det kreativa skapandet innebär samtidigt ett andrum, ett rum för kraftsamling och något att hålla fast vid.

Vad kan du göra i poesins landskap som du inte kan i romankonstens form?

– Jag har nog (dessvärre) försökt göra som i poesin även i min roman. Varia har därför ansetts lite svårgenomtränglig och komplicerad, men romanens språkdräkt är nog en del av Varia-världen i sig; det är helt enkelt så verkligheten ter sig där.
En fördel med poesin är kanske också att till exempel samband och bakgrund inte alltid behöver förklaras lika explicit som när man skriver prosa.

Det finns större spelrum för det underförstådda, och språket får stå ännu mer i centrum. Jag ville verkligen låta språkdräkten ha en central roll även i Varia, men i en diktsamling är de förutsättningarna förstås ännu fler. Det finns så många möjligheter att bygga sin historia på egna villkor – poesin rymmer allt detta, den är allting i kubik.

Vad skulle du säga är kärnan i din poesi?

– En stor del av kärnan är nog helt enkelt min ständiga fascination för ord. Jag tycker så mycket om ord i sig: deras klang, betydelse och etymologi såväl som deras morfologiska sammansättning och konnotationerna de väcker. Jag har förstått att min poesi ofta uppfattas som mörk, och jag hade kanske inte riktigt insett hur mörk den kan te sig förrän Dans makaber kom ut och började läsas av andra, eftersom jag levt inom det mörkret så länge. För min egen del upplever jag snarare mitt skrivande som en sorts personlig lykta istället, ett ljusspår som jag försöker följa.

Sedan är poesi och skrivande som sagt ett sätt för mig att andas – och jag tror att jag skulle implodera om jag inte fick skriva ner saker och ting. Måste ha block och penna i väskan var jag än befinner mig, annars kan jag inte riktigt hålla ihop mig. Särskilt i sociala situationer blir jag snabbt överväldigad av alla intryck och får svårt att sortera dem. (Lever även med Aspergers syndrom.)

Hur mycket skulle du säga att skrivandet är som terapi för dig när det gäller den psykiska ohälsan?

– Jag instämmer i att skrivandet mycket väl kan fungera som terapi ibland, på olika sätt. Poesin i Dans makaber har ju ofta tillkommit i en väldigt direkt relation till min psykiska ohälsa och i en sorts ständig dialog med den. Där finns dikter tillkomna i väntrum och sjukhuskorridorer och med citat ur läkarutlåtanden. Det har varit ett sätt att bearbeta problematiken på nära håll, mitt i den.

Min psykiska ohälsa (framförallt min OCD) har trängt ut väldigt många saker ur mitt liv genom åren, men skrivandet är en av de få saker som den hittills inte lyckats ta. Med Varia var skrivandet mer ett sätt att gå utanför vår verklighet, bygga och utforska nya rum och sysselsätta hjärnan med något helt annat. Båda dessa motiv till skrivandet skulle kunna betraktas som terapi på sitt sätt.

Jag skulle ha skrivit oavsett hur min situation sett ut (eftersom jag som sagt imploderar annars), och jag skriver inte enbart i terapisyfte, men det är väldigt värdefullt att skrivandet även kan fylla den funktionen.

Du gav ut en sci-fi-bok innan din diktdebut. Vilken var svårare att skriva och varför?

–  Oj, svårt att säga. Dans makaber var en text som det till slut gjorde väldigt ont att arbeta med, särskilt under sista redigeringsfasen. Den kändes även svårare att släppa ifrån sig, med tanke på det självutlämnande innehållet. När det gäller innehållet behövde jag däremot inte skapa nya element från grunden, utan byggde på det som fanns i min tillvaro, mitt privata språkbruk och de bilder jag ofta dras till, så på så vis var det lättare.

Med Varia behövde jag förutom intrigen i sig även bygga upp en hel värld (även om den världen eventuellt kan vara vår planet i en avlägsen framtid), med allt vad det innebär av historia, länder, religioner, transportmedel, etikettregler och terminologi. Det kan vara nog så knepigt, men inte smärtsamt på ett rent personligt plan, till skillnad från färdigställandet av Dans makaber.

Båda böckerna är tillkomna delvis parallellt och under lång tid, så jag har haft tid att arbeta länge med språkdräkten – som också är det jag tycker är mest givande. Sammanfattningsvis kan man nog säga att Varia var mer omständlig att skriva men lättare att sätta punkt för, medan Dans makaber var svårare att redigera och avsluta.

Avslutningsvis. Poesi som inspirerar dig?

– Den poet som har betytt mest för mig genom åren är Elisabeth Rynell. (Till Varia fick jag tillstånd av henne själv att ha med ett utdrag ur hennes dikt ”Vägvisaren” på ett av försättsbladen, vilket kändes alldeles fantastiskt.) Och så tycker jag mycket om Edith Södergrans, Moa Martinsons och Mare Kandres språk och poesi.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser