Lördagssoffan är tillbaka!

Ett år gick fort och det var så inspirerande att pyssla med detta projekt, att jag helt enkelt måste köra vidare ett tag till…

Målet med min serie om poesi är 100 intervjuer och jag ska försöka lägga upp en ny intervju varje lördag. Ett stort tack för alla uppmuntrande ord om soffan från er läsare.

Dagens gäst i Lördagssoffan är Björn Kohlström som är född i Umeå och numera arbetar som gymnasielärare i Jönköping och skriver kritik. Björn har gett ut boken Virginia Woolf, en författarbiografi, h:ström (2010).

 

Välkommen till lördagssoffan och trevligt att ha dig här Björn! Du recenserar ju böcker i en enormt takt. Blir du någonsin less på att läsa och hur länge har du recenserat litteratur?

– Jag startade bloggen bernur 2006, och har sedan 2011 recenserat i tidningar. Det är klart att det är tröttsamt att läsa dåliga böcker, men det kan samtidigt vara en utmaning att försöka recensera den på ett rättvist och nyanserat sätt, och inte såga för sågandets skull. Jag har märkt att ju mer man läser, desto fler nya olästa verk är det som uppenbarar sig, kanske för att man får upp ögonen för sådant när man läser mycket.

Hur skulle du sammanfatta att poesiutbudet har sett ut under de senaste åren av de diktsamlingar som du tagit del av?

– Rikt och mångsidigt. Det är svårt att tala om någon riktning, utan en diktsamling kan se ut lite hur som helst, med allt ifrån diktsviter, episkt berättande dikt, experimentella collage, eller renodlade samlingar med enskilda dikter efter varandra.

Vad innehåller en riktigt bra och en riktigt dålig diktsamling enligt dig?

– Bra dikt borde innehålla något oväntat, och det kan ligga i språket eller i innehållet. Jag vill bli överraskad, få ta del av en ny erfarenhet eller lära mig se världen på ett nytt sätt. Dålig dikt är väl dålig för att det på ett motsvarande sätt är förutsägbart. Men allra mest för att den inte är genomarbetad, att man som läsare anar att man kunde gå in och peta i den och förbättra den.

Varför tror du folk verkar vara så ointresserade av poesi i allmänhet? Krävs det för mycket av läsaren?

– Upplagorna för en svensk diktsamling har nog varit rätt konstanta sedan 1950-talet. Jag är inte så bekymrad över poesins framtid och liknande, då jag tror att poesi fyller ett behov som finns hos ett antal människor. Ett behov som inte uppfylls av fotboll eller tv-serier. Dessutom är mycket av poesin aktiv på internet. Däremot tror jag många är rädda för poesi, människor som aldrig frivilligt skulle låna en diktsamling på bibliotek eller köpa Johan Jönsons nya bok, även om de hört talas om den.

Den rädslan är väl ungefär som min rädsla när jag går in på Biltema, att jag ska bli avslöjad som total novis när det gäller bilar och allt omkring det. Men exempelvis när Tranströmer fick Nobelpriset var det många av dessa oinvigda som sa till mig att de hade läst honom med förvåning över att det inte var svårt eller farligt, vilket verkar vara mångas fördomar om poesi.

Har du själv skrivit nån poesi, eller varit sugen på det?

– Jag har skrivit poesi, fram till för några år sedan, men slutade då jag tycker att jag antingen är för dålig eller för ointresserad av att arbeta med den tills den blir tillräckligt bra. Det kräver koncentration och uthållighet att skriva poesi, och jag befarar att jag inte äger detta i tillräcklig utsträckning.

Vilka tycker du är de största skillnaderna mellan finlandssvensk och svensk poesi i modern lyrik?

– Traditionell finlandssvensk poesi beundrar jag för att den oftast låg ett steg före den svenska, och var mycket mer vågad flera årtionden än i Sverige. Hos den nuvarande är jag också fortsatt förtjust i att den vågar vara så djärv. Några favoriter är Eva-Stina Byggmästar, Tova Korsström och Mattias Björkas från Vasas flora och fauna. Det är svårt att säga något om skillnader utan att generalisera, men nog finns det ett drag av lekfullt vemod hos de finlandssvenska, både historiskt och i nuet.

Avslutningsvis. Favoritpoeter genom tiderna?

– Mina favoriter borde vara de jag har läst mest av, under olika perioder. När jag var yngre läste jag mycket de engelska romantikerna, Shelley och Coleridge, men också Katarina Frostenson och Ann Jäderlund. På senare år har jag mest läst Emily Dickinson och Edith Södergran.

Författarporträtt: Joré Durgelaite. Med tillstånd att publicera av Björn Kohlström.