Poetens Lördagssoffa # 40 (Kurt Högnäs)

Kurt Högnäs som just den här lördagen slår sig ner i lördagssoffan för några betraktelser har sedan debuten för 64 år sedan diktat 18 samlingar.

Kurt skriver om det som är långt borta och det som är nära. Italiensk svit handlade helt och hållet om Italien. I andra diktsamlingar har han återvänt till oförglömliga stunder i bland annat Mexiko. Tillsammans med Karin Stolpe publicerade han 1973 översättningar av den italienska pedagogen och socialreformatorn Danilo Dolcis dikter, Måncitronen / Den onda röken.

Högnäs föddes på sjukhus i Jakobstad, tillbringade sin barndom i Monäs, numera en by i Nykarleby stad. Skoltiden levde han i Gamlakarleby och yrkeslivet som språklärare gick främst av stapeln i Kristinestad, där han fortfarande bor. Som det heter i den Högnäska texten i antologin Landhöjning: ”Liksom varje människa är sin egen dikt, är varje stad, där människan bor, en volym av skiftande poesi.”

Kurt.JPG

Kurt, vad trevligt det är att ha dig på besök här i min Lördagssoffa! Hur kom det sig att poesin blev din livskamrat genom livet?

– Vi är båda rätt fåordiga, vilket var praktiskt såväl med tanke på energin som eventuellt försvagad hörsel längre fram.

Av alla böcker du skrivit, vilken betyder mest för dig och varför?

– Den senaste, d.v.s. Öknen var ett annat hav (2017), eftersom den förhoppningsvis ger mera spelrum för livserfarenhet än de tidigare.

Din son Gunnar som även varit med i Lördagsoffan är ju en poet. Vad tycker du om hans poesi och vilka likheter finns i er poesi?

– Här måste jag anmäla jäv.

Din första diktsamling Början till liv kom ut redan 1955. Hur var det poetiska klimatet i Svenskfinland på den tiden? Var kvalitén på diktandet bättre förr i tiden enligt dig?

– Det poetiska klimatet var nog mera bundet av konvention och tradition. Den unga debutanten eller debutanten in spe var på grund av tidsandan en mera ofri och osjälvständig varelse som fortfarande skrev med bromsen på. Det fanns några stora namn som lyste högt över de andra och åtnjöt stor respekt. Och antalet utövare var mera begränsat än i detta nu. Idag är tendensen inte sällan snarast omvänd.

Antalet lovande unga förmågor växer medan skaran av läsare minskar. Byter man. t.ex. ut poesin mot fotboll eller ishockey kan man bli hjälte och superstjärna på nolltid i stället för att sitta instängd i sin kammare och vrida och vända på ord i det oändliga. Eller hur? Men då har jag nog inte levt som slutklämmen kunde tänkas locka någon mindre insatt läsare att tro.

Avslutningsvis. Vad är de viktigaste sakerna du har lärt dig genom ditt skrivande genom alla dessa år som du diktat?

– Att skrivandet är en lektion i att vara människa. Men det inser man kanske först när man redan kommit längre än halvvägs. Dessutom blir man aldrig varken färdig eller värdig diplom. Man når inte ens så långt att man kan bjuda på studentkaffe i att vara människa!

Men den utmanande terrängen inom och utanför en själv både fascinerar och skrämmer. En människo- eller livssyn där slumpen och oundvikliga omständigheter aldrig spelat in är kanske inte möjlig?

Författarfoto av Gunnar Högnäs, som även hjälpte mig med att intervjua Kurt. Tusen tack för hjälpen Gunnar!

Annonser