Månadsarkiv: december 2018

Lördagssoffan…

Lördagssoffan har lite ledigt över jul. Men är tillbaka nästa år, med nya spännande intervjuer! Vi ses då!

/Nicko

 

 

 

 

 

 

Annonser

Poetens Lördagssoffa # 39 (Stefan Albrektsson)

Dagens gäst i min soffa är Stefan Albrektsson från Halmstad. Stefan verkar som jazzmusiker och elgitarrpedagog. Vid sidan om detta skriver och läser han poesi för brinnande livet. Stefan har tidigare gett ut en teologisk fackbok, en dikt-/konstfotobok och t.ex. blivit publicerad i den eminenta poesitidskriften ”Populär Poesi”. I början av 2019 utges diktsamlingen ”Sjöstjärna” på Fri Press Förlag.

stefan bild.jpg

Hallå där Stefan och väkommen till lördagssoffan! Hur började ditt intresse för poesi? Var det du som fann poesin eller poesin som fann dig?

– Jag har läst mycket sedan unga år. Redan runt 12-13-års ålder började jag läsa Marx, Kropotkin, Strindberg, Kafka, Camus, Sartre, osv. Det var under denna tid jag hade mitt första verkliga möte med poesin genom Majkovskijs ”Ett moln i byxor”.

Sedan har det blivit väldigt mycket poesi i alla dess former. Parallellt med det myckna läsandet har jag skrivit: försökt allt från låttexter till noveller till romaner och faktalitteratur, och poesiskrivandet har alltid funnits med mer eller mindre.

Du har ju precis som mig gett ut diktsamling på eget förlag. Vilka är de största för och nackdelarna med detta enligt dig och skulle du göra det igen?

– De största fördelarna är att man lär sig processen i att sammanställa en hel bok. I mitt fall var det extra trevligt i och med att jag samarbetade med en duktig konstfotograf, Gunnar Sjödin. Ytterligare en fördel var att vi kunde ”kosta på oss” så mycket som möjligt vad gäller tryckkvalitet och papper, osv. vilket gjorde boken mycket fin!

Är någon intresserad att köpa boken finns information här: https://stefanalbrektssonspoesi.wordpress.com/

Nackdelarna är ju förstås att vi som egenutgivare inte har några plattformar för distribution. Vi har dock sålt bra ändå och har även gjort, och planerar ytterligare, live-uppläsningar och bildvisning, och då understödda av två duktiga musiker. Och, ja, jag skulle kunna tänka mig att ge ut själv igen om jag har en samling jag själv tror starkt på och förlagen inte är intresserade.

Hur har det fungerat att få recensioner i Sverige för dig? Har de svenska tidsskrifterna visat nåt intresse för poesi som är utgivet på eget förlag?

– Vi har inte fått någon egentlig recension på den boken (och har inte aktivt sänt ut boken heller för den delen), men vi fick en fin helsidesartikel i lokaltidningen, Hallandsposten, omkring boken då den gavs ut.

Nästa år kommer din nästa diktsamling ”Sjöstjärna” ut. Skulle du kortfattat vilja berätta om vad boken handlar om?

– Efter att den första boken ”Upplysta mörkrum” givits ut, satte jag mig omgående ned och plockade ut ytterligare en stor mängd texter och försökte se om det fanns texter som hade någon slags gemensam linje. I detta fallet bliv det en slags kronologisk historia med brännpunkten i ett barn/ungdoms uppväxt i ett dysfunktionellt hem.
Trots det temat är det en bok som öppnar upp för ett hopp mitt i mörkret. Eftersom min längtan i diktskrivandet är att tala med läsaren lade jag vikt vid att dikterna just skulle göra detta, utan att göra avkall på det ”poetiska” – vilket var den svåraste balansgången.

Hur tycker du poesiutbudet mår i Sverige 2018? Några positiva överraskningar i lyrikhyllorna?

– Det är väl tämligen OK, men kunde självklart vara bättre. Den krassa sanningen är ju att om det säljs nyutgivna diktböcker, ges det ut fler diktböcker… det är liksom bokens ”blommor och bin”. Jag har på den senaste tiden köpt, utöver din triologiavslutande ”Evighetsnära”, tex. köpt Birk Anderssons två ”anarko haiku, och blir alltid glatt överraskad av hur mycket god poesi det ges ut.

Ännu en diktsamling som verkligen slog knock på mig var Ingela Strandbergs ”Att snara en fågel”. Jag tror att jag har läst allt hon givit ut tidigare. I denna bok omfamnar hon nästan alla temata/bilder hon skrivit tidigare, och utvidgar samtidigt sin poetiska värld ytterligare med sin skarpa förmåga till iakttagande och sitt klara poetiska språk.

3 poeter som inspirerat dit skrivande mest?

– Oj, bara tre?!?

Japp!

– Nåväl: Tomas Tranströmer ligger alltid på nattduksbordet, så han är given. Sedan har amerikanen William Staffords dikter och essäer betytt mycket för mitt eget skrivande. Slutligen Robert Bly, både som poet och som en person vilken har en brinnande passion för poesin.

Författarporträtt: Gunnar Sjödin. Med tillstånd av Stefan Albrektsson.

Spänning i vardagen med intensiv och levande poesi!

Köp en eller fler av Nicko Smiths diktsamlingar och få lite spänning i vardagen! Går att beställa direkt från http://www.boklund.fi eller andra välsorterade bokhandlare runtom i landet. (Även från Adlibris).

Här är några röster om böckerna:

”Melodramatiken slår igenom, men också ambitionen att beskriva någonting som kör en kil rätt in i den svala, modernistiska finlandssvenska traditionen. Diktjaget står vid sidan om välfärdens förfall och betraktar det med tyst ursinne. Det är äkta punk.” (Jenny Jarlsdotter Wikström, Finsk tidskrift 3-4/2018 om Hki Rött)

”Samlingen byggs av energisk, scenisk dikt som brer ut sig över uppslagen likt en textad stumfilm om diktjagets försök att nå bortom det meningslösa, det till synes alltmer oförståeliga och bisarra som blivit människors vardag…Emellanåt tycker jag mig ana ekon av Pentti Saarikoski eller varför inte från Michael Strunge, men oftare märker jag en diktion som alltmer antar konturerna av Nicko Smith på väg framåt i sin poetiska utveckling” (Michael Economou, Populär Poesi nr 37 om Hki Rött och Bipolära skeppsbrott i Österbotten)

”Dikterna är expressiva, för att inte säga explosiva, och fyllda av apokalyptiska anspelningar. Här finns en angelägenhet och ett ärende som pockar på läsarens uppmärksamhet…I dikterna kan man ana sig till en kamp med en sjukdom som är svår att bemästra: ”Dagdrömde Terjärv grill, / kasserade psykofarmakagudar / hjärtslagets arkitektur / bortom / fabriksröken & människovintern / Att våga stirra fram livet / ur sin oredigerade spegelbild”. Nicko Smiths anteckningar från panikångestattacker och ”korpkraxande depressionsgalaxer” för tankarna till Sinéad Obreys debutdiktsamling Fågeltankar som också den i hög grad handlar om psykiskt illamående och livsångest. Båda två tar fasta på ett tema som är viktigt och angeläget.” (Marit Lindqvist, Svenska Yle om Hki Rött och Bipolära skeppsbrott i Österbotten)

”… den finlandssvenska poesin fått en poet som med kraft och energi för in ett underifrånperspektiv på det finländska samhället. Direkt ”från en slingrande matutdelningskö mot undergången” där det känns ”som om hela livet var skrivet inom parentes”. Min uppmaning: Tag och läs!”/ Peter Björkman om Hki Rött i Ad Lucem 1/2018

”Hki Rött är ingen dans på rosor. Det finns inga rosa moln. Det är just saknaden av dessa som gör samlingen så bra och gripbar” /Linda Åkerlund om Hki Rött i Presens 1/2018

”Hans direkta poesi talar här direkt till mig utan att behöva ta omvägen via ett komplicerat bildspråk…Jag gillade som sagt Hki Rött, men jag gillar Bipolära skeppsbrott i Österbotten ännu mer…som om poeten äntligen kommit till en plats där vi människor inte längre är främlingar utan finns till för varandra. Vi får följa med på en poetisk resa till ett Österbotten fullt av färger, där mani och depression, himmel och helvete går hand i hand.” Thomas Almqvist, Opulens om Bipolära skeppsbrott i Österbotten”

”Budskapet förkunnas på ett personligt sätt med en stark röst. Dessutom ger läsningen av dikterna upphov till intressanta tankar. Hur skulle egentligen en kombination av gudstjänst och läsning av avantgardistisk dikt fungera?” Topi Lappalainen, Arbetarbladet om Evighetsnära

 

 

Poetens Lördagssoffa # 38 (Karin Sandqvist)

Karin Sandqvist har i hela sitt liv arbetat utifrån musiken och här får hon presentera sig själv innan hon får svara på några frågor till min Lördagsoffa.

– Jag sjöng innan jag lärde mig att tala, berättade mamma för mig. Att läsa böcker är ett livselixir. Ännu idag ligger det åtminstone fyra böcker på nattygsbordet, berättar Karin. Poesin kom med visorna. ”Du som har mitt hela hjärta” är enligt Svenskt Visarkiv uppteckad första gången år 1594. Den fanns i mamma Astrids svarta vaxdukshäfte från ungdomstiden. Vishäftet var en guldgruva för unga Karin, som hade greppat gitarren och sjöng och spelade på fritiden. Helst skulle det vara historier och spännande berättelser.

Hon debuterade med ”Möte i monsunen” av Evert Taube. 17 strofer. Olidligt spännande! Från Bellman – Taube – Vreeswijk går en röd tråd av fantastiska visor! När det blev aktuellt att ge ut sin första skiva, valde Karin att läsa Nils Ferlins samlade dikter. Då hände något märkligt: vissa dikter gömde på en melodi! – När jag läste dikten, hade den melodi – eller så hade den inte någon melodi, berättar Karin. – Jag sov på saken. Om melodin fanns kvar nästa morgon, var den tillräckligt bra för att spara. Jag har fem Ferlintonsättningar på min första cd.

– När jag flyttade tillbaks till Vasa efter 15 år i Sverige, ville jag fortsätta att göra skivor, eftersom jag hade grundat en egen firma Wasatactus, och visste att jag skulle få spelningar om jag producerade nytt material, säger Karin. Sagt och gjort! Hon läste igenom Lars Huldéns dikter och uppvaktade honom på hans 80-års dag med en pinfärsk skiva ”Den varma kretsen”.

Sedan ringde författaren Yvonne Hoffman upp Karin och frågade henne om hon hade tonsatt något för barn. – Nej, men jag kan ju försöka, svarade Karin. Resultatet blev en cd med tillhörande nothäfte ”Tacka vet jag en rejäl biff, sa Draken”. Poesin blev musik. Karin fick 2006 frågan om hon ville bli ordförande för Tondiktarna, en förening med poeter från hela Svenskfinland. Det ville hon, och när föreningen lades ner 2008, beslöt Karin att göra en cd på de dikter som hade melodi mellan raderna. Jan-Erik Elfving tonsatte också några dikter, och tillsammans gav de ut skivan ”Kärleken” som en dokumentation över Tondiktarna. Föreningen gav också ut Diktantologi 4.

karin sandqvist.jpg

Där ser man! Väkommen till Lördagssoffan Karin och tack för en mångfasetterad presentation av din kulturella bakgrund. Hur ser utbudet ut 2018 när det gäller visor runt om i Svenskfinland och Sverige?

– Det finns vissångare, som har producerat både text och musik i Finland, t.ex. Tom Gardberg, Henrik Huldén, Barbara Helsingius, Bosse Österberg. I Sverige är utbudet mycket större, eftersom svenska är majoritetsspråk. Visfestivalerna betyder mycket för visans överlevnad. På Visskolorna i Kungälv och i Västervik (Sverige) utbildas hela tiden nya vissångare, så jag är hoppfull när det gäller utbudet. Man skall också tänka på att hålla de gamla visorna levande: Birger Sjöberg, Nils Ferlin, Dan Andersson etc.

Kan man skriva om vad som helst i vismusik eller vilka regler finns det inom genren?

– Man kan skriva om vad som helst. Dagens visor är mera personliga än gårdagens, som ofta innehöll naturlyrik och kärlek på avstånd. Längtan.

Vad tycker du om lyrikutbudet i dagens musikutbud? Det måste ju låta skränigt ur en vissångerskans verklighet?

– Jag sjunger helst ballader, som berättar en historia, eller kärlekslyrik, Kyssande vind av Hjalmar Gullberg tonsatt av Ging Kutschbach är en av mina älsklingsvisor. Men Cornelis Vreeswijks samhällskritiska visor tilltalar mig också. Jag sjunger t.ex. Somliga går med trasiga skor. Blir det för skränigt, är det inte längre en visa. Definition: en visa är en tonsatt dikt som framförs i ett anspråkslöst sammanhang. Alltså musiken får inte överrösta texten.

Vad tycker du om renodlad poesi? Den är väl rätt närbesläktad med visan?

– Utan poesi ingen visa. Poesin får gärna ha en inbyggd rytm. Då är den lättare att tonsätta. Jag känner diktare, som nynnar på en bekant melodi när de skriver. Då är rytmen där direkt. Ofta är rimmad poesi lättare att tonsätta än orimmad, men dikterna av Lars Huldén, som finns på min skiva ”Den varma kretsen” är ofta orimmade.

Avslutningsvis. Hur ser visans framtid ut enligt dig? Överlever den maskinmusikens frammarsch i högtalarna?

– Jag tror att det alltid kommer att finnas en situation där visan är överlägsen maskinmusiken. Den intima lilla kretsen där var och en lyssnar aktivt och den som vill framför en visa. Se på Visans Vänner föreningarna. Evert Taube med vänner grundade Sällskapet Visans Vänner 1936. Idag finns det närmare 80 Visans Vänner sällskap runt om i de nordiska länderna. Visan i Norden har en motsvarighet i franskans chanson. Andra länder är kanske inte så intresserade av sången i det lilla formatet.

Författarporträtt: Jan-Erik Elfving. Med tillstånd av Karin Sandqvist

Mål för skrivandet år 2019

Att få ut min trilogi (Hki Rött, Bipolära skeppsbrott i Österbotten och Kärlekens kalligrafi) som en bok. Det har varit minst lika förvirrande för mig som för några läsare av min poesi ang vilken bok som är den avslutande delen i trilogin.

Det är alltså både Kärlekens kalligrafi som går att läsa i sin helhet här på min blogg (https://nickopoet.files.wordpress.com/2018/11/kc3a4rlekens-kalligrafi.pdf) och Kärlekens kalligrafi som finns ute som bok nu.

Varför bara ha en bok som avslutning på en trilogi om man kan ha två? Vi människor begränsar oss för mycket ibland.

Sedan har jag som mål att få ut en andra upplaga av Evighetsnära, vilket är på gång med ett svenskt förlag.

Och att min nästa diktsamling som går under arbetsnamnet ”Tvivel” blir klar under 2019.

…Och att min debutroman som jag skrivit på så många år ska bli klar nästa år också.