Poetens Lördagssoffa # 31 (Peter Mickwitz)

Välkomna till Lördagssoffan! Dagens gäst är poeten Peter Mickwitz från Helsingfors.

Peter debuterade som poet 1991 med diktsamlingen I ljuset och har förutom skrivandet, hunnit med allt från att arrangera seminarier till att redigera antologier genom åren. Hans senaste bok ”Leksikon. Sett att läsa”  släpptes för några dagar sedan på Ellips förlag.

 

peter.jpg

Välkommen till Lördagssoffan Peter! Hur mycket har poesi färgat ditt liv och vad finns i poesin som du inte kan hitta någon annanstans?

– Min pappa var poet, så man kan väl säga att poesin har funnits närvarande hela mitt liv. Men författare var det sista jag ville bli när jag var ung och det berodde just på min pappa: exemplet han gav var inte precis positivt. Sedan begick jag ett misstag. I slutet av 1970-talet, när jag var 15 år, bodde vi i Paris för att min mamma arbetade där. Jag var i tonåren och ville inte umgås med mina föräldrar och mina klasskamrater bodde utspridda över hela storstaden. På kvällarna satt jag därför mest ensam i mitt rum. I det skedet hade jag läst Tolkiens Sagan om ringen två gånger och för att ha något att göra i mitt ensamma rum beslöt jag mig för att skriva en fantasyroman. Liksom Sagan om ringen skulle min bok börja med en dikt. Dikten blev det enda jag skrev av romanen för jag förstod då, genast, omedelbart, att allting är möjligt i poesin: frihet, äventyr, glädje. Sedan är det en annan sak att det tog över tio år för mig att lära mig skriva på ett sådant sätt att ens någonting av frihet eller äventyr kunde förverkliga sig i mina dikter. Nu har jag på sätt och andra i 39 år ägnat mig dagligen, ibland även nattligen, åt poesiarbete. Så jämte barnen är poesin det som i särklass mest präglat mitt liv och gett mig mest glädje.

Vad som inte kan hittas annanstans än i poesin? Jag tror att ett svar på den frågan bäst kan ges om man vänder på frågan och säger: i poesi finns allt som överhuvudtaget kan finnas någonstans. Alltså: ingenting kan hittas som inte hittas i poesin. Poesin är ett avancerat sätt att förstå, men kanske ännu viktigare är att poesin är ett unikt sätt att utforska gränserna för vad förståelse är. En sådan förståelse av förståelse berör precis allt i samhället.

Vilka diktsamlingar har betytt mest för dig genom åren och varför?

– Frågan om påverkan är egentligen ganska komplicerad. Om jag inte går in på enskilda diktsamlingar utan istället fokuserar på hela författarskap kunde jag säga att till exempel John Keats, Gunnar Ekelöf, Inger Christensen och Ann Jäderlund betytt mycket för mig. Men det är ett otillfreställande svar för när man skriver betyder att läsa nästan mera än själva skrivandet: läsa, läsa och läsa, ett universum av läsning. Med andra ordet finns det väldiga mängder texter, dikter och andra, som betytt mycket för mig – och det blir hela tiden mera och mera. Och inte bara poesi och skönprosa, utan all tänkbar litteratur, från nationalekonomi till spekulativ filosofi och barnböcker. De texter som betyder minst för mig är de som skrivs i de hårdast reglerade genrerna, då som självklart exempel romanindustriromanen. Å andra sidan finns det också ett värde i att läsa t.ex. välskrivna underhållningsromaner, bland annat kriminalromaner. Att läsa underhållning är viktigare än att se på underhållning, t.ex. Netflix, som jag i sig gillar. Och till och med det: att läsa skräp är viktigare än att inte läsa alls.

Du är konstnärsprofessor inom litteraturen. Kan du berätta mer om vad det innebär i praktiken och hur ser dina arbetsdagar ut som sådan?

– Man kan vara konstnärsprofessor för olika konstarter och jag representerar alltså som konstnärsprofessor just litteraturen. Att vara konstnärsprofessor betyder nuförtiden egentligen inte annat än att man har ett stipendium som är helt likadant som andra arbetsstipendier förutom att det med professorstipendiet kommer rätten att, en viss begränsad tid, kalla sig konstnärsprofessor. Som konstnärsprofessor har man inga förpliktelser, men inte heller någon extra inkomst. För det mesta glömmer jag hela saken, å andra sidan är det lite roligt att ha rätt att kalla sig professor: professor Mickwitz! Mera allvarligt tänkt så är det kanske symboliskt viktigt att poeter – och särskilt finlandssvenska poeter – tilldelas dessa stipendier.

Mina arbetsdagar har de senaste åren faktiskt förändrats en del till följd av konstnärsprofessorstipendiet, inte därför att jag haft rätt att kalla mig konstnärsprofessor utan för att stipendiet är hela fem år långt. Därför har jag de senaste åren haft möjlighet till enhetligare och djupare arbete än jag skulle ha med en otryggare ekonomi. Bland annat har jag kunnat läsa mera och viktigare än tidigare. Jag har också kunnat förbereda och tänka fram fler bokprojekt än någonsin tidigare, just nu planerar jag faktiskt hela nio böcker. Förstås kommer de inte alla att bli av och en del av de böcker som kanske blir av kommer förstås att se helt annorlunda ut än planernat. Men utan den möjlighet till långsiktigt arbete som stipendiet gett mig skulle jag inte ha nått så långt i mitt skrivande som jag nu gjort.

Du har kallats för poesiaktivist. Vad är drivkraften i allt arbete du lägger ner i poesin och närliggande områden inom ämnet?

– Poesin är ett ett av de viktigaste – och mest realistiska – sätten att närma sig värld och människa. I själva verket är poesin mycket viktigare än de flesta av oss – även vi som arbetar med poesi – förstår. Det är en av orsakerna till att mitt arbete med poesi inte begränsar sig enbart till att skriva poesi; poesin är alltför viktig för att betraktas och arbetas med på bara ett sätt. Poesin är också, tillsammans med andra från mainstreamen avvikande sätt att skriva, den plats inom litteraturen där litteraturen är mest konst. Om man tror att konst är en viktig samhällskraft (vilket jag tror) är det nästan ett tvång att vara poesiaktivist, det vill säga att försöka arbeta för och med poesi även i annat än i det egna skrivandet. Sedan finns det förstås andra, konkreta, nödvändigheter som gör mig till poesiaktivist, nödvändigheter som handlar ekonomi och strukturer som poesin behöver.

Vad skulle du säga är den röda tråden genom allt det du har skrivit och vad har du inte skrivit än som du vill skriva om i framtiden?

– Relationen mellan värld och språk, mellan språk och människa, mellan människa och människa (i språket), och som en följd av det är nästan allting rödtråd. Den röda tråden är å andra sidan inte den bästa bilden för vad det handlar om; röd tråd kanske saknas i mitt skrivande, för jag tänker att den poesi jag vill försöka arbeta med omfattar så mycket som är olika: bland annat mängder med olika former, olika ljud- och bildsätt, olika språk, och olika sätt att använda språket. Jag tycker att det oenhetliga författarskapet på många sätt är viktigare och intressantare än t.ex. sådana författarskap som menar sig utveckla ett eget språk (= eget sätt att använda språket = egen stil) och håller sig till det.

Just nu känns framtiden ljus då det gäller skrivandet: Jag lär mig hela tiden nytt och jag har aldrig tidigare haft så många idéer som nu. Bland annat det här vill jag skriva: en handbok i tredimensionell poesiläsning, om glädjen i att åldras, om litteraturens framtid som konst, en expansiv långdikt om depression, en miniatyrroman om 1600-talskonst – och mycket annat, och ännu mera.

Författarfoto: Axel Mickwitz. Med tillstånd av författaren)

Annonser