Månadsarkiv: juni 2018

Semester

Lördagssoffan har tagit en liten semester…tillbaka snart med nya spännande intervjuer med poeter!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Poetens lördagssoffa # 14 (Gatuduvan)

Dagens gäst i min tillfälliga midsommarssoffa är ingen mindre Gatuduvan (Jens Åberg) från Hökarängen i Stockholm. Jens debuterade som poet 2003 har släppt fyra diktsamlingar under sitt riktiga namn med titlar som ”Rännstenens laserblick” och ”Truxal”. Därefter har han gett ut tre böcker under pseudonymen Gatuduvan, där det senaste verket ”Benzino Boulevard”  kom ut 2017.

Varsågoda kära läsare. Här har ni en liten, men spännande intervju om poesi, psykisk ohälsa och om ett broderskap med torgduvorna!

 

Välkommen till midsommarsoffan Jens. Ditt liv har verkligen inte varit en dans på rosor där hemlöshet och psykisk ohälsa varit en del av din vardag.  Hur har poesin hjälpt dig genom dessa livsprövningar?

– Poesin har gett mig vingar, när allt annat ryckts ifrån en. Den har gett mig kraft i alla år jag sovit i källare, härbergen och portar och varit totalt uträknad. Jag har haft något som andra inte haft, en gåva, en vacker hemlighet som har har svetsats in i anteckningsböcker och diverse lappar. Det har bjudits på motstånd och ren jävla misär emellanåt, men i och med mitt skrivande har världen vidgats och tillvaron fått en mening.

Hur kom du på att börja skriva under pseudonymen Gatuduvan och vilka för och nackdelar tycker du att det finns med att skriva under annat namn?

– Jag såg ett broderskap mellan mig och torgduvorna, dom går runt i alla väder, pickar luft och äter regn. Hos dom såg jag en del av mig själv, dom ger sig aldrig och det är lite magiskt runt dom, en frihetsfågel. I områdena jag är uppväxt i spelar dom en viktig roll, dom åker ibland tunnelbana en station, från Farsta till Hökarängen, från ett torg till ett annat. Sen är det ett jävligt bra namn och vem som helst kan se att jag är en gatuduva.

Dina diktsamlingar har titlar som ”Trottoarernas andetag”, ”Rännstenens laserblick” och ”Benzino boulevard”. Hur mycket inspirerar fattigdom och ångest ditt skrivande? Om du t.ex mådde tiptop 24/7 och hade ett jobb som du älskade med en ordentlig lön osv – tror du att du skulle skriva poesi då?

– Jag har både valt och inte valt mitt s.k utanförskap, dels föddes jag in i det och dels hoppade jag av eller har egentligen aldrig varit en del av något som helst vanligt liv. Det har för mig varit nödvändigt att ha en outsiderposition, stå utanför och titta in och inte tvärtom. Något sådant som arbete och liknande har aldrig varit aktuellt och skulle inte fungera, det här är min väg. Det hänger ihop, cirkulerar i samma värld.

Målar gör du också. Bland annat på pizzakartonger.  Hur nära är målandet poesin i din värld?

– Jag började måla på psyket för över 15 år sen och har sen bara fortsatt. Det växer ihop, förenas och blir något starkt och vackert. Vi behöver färg i dessa dagar, allt är så sterilt och vitt som ett väntrum, jag vill vara ett alternativ och visa att något annat är möjligt.

Du kallar dig för beatpoet. Vilka poeter och diktsamlingar inom den genren betyder mycket för dig och varför?

– Allen Ginsberg har betytt väldigt mycket, kanske lite självklart och tråkigt svar – men så råkar det vara. Howl kan inte underskattas. Ferlinghetti och Corso javisst. Tuli Kupferberg och Ed sanders och The Fugs, John Sinclair plus en hel drös till. I Sverige har Gunnar Harding gjort ett fantastiskt jobb i diverse översättningar och antologier. Dom väjer inte för skuggsidan utan visar världen som den är utan smink och garnityr. Och liksom visar att himlen kan vara jävligt vacker 4 på morgonen runt hela jorden i städer och landsbygd.

Varför tror du att så få människor tycks ha ett så svalt intresse för poesi och klassar det som ”svår” litteratur?

– Tror det beror på lite allt möjligt, makten, sanningen och lögnen. Saker ska ge vinst, ett quickfixtänkande i västvärlden, samtidigt blir verkligheten mer och mer skrämmande men det finns i periferin, sen får man inte glömma bort hiphopen heller. Det är förknippat med tyngd och allvar, folk blir rädda för poesi för som tror att den tynger och kräver när det är precis tvärtom. Sen gäller det att leta i fysiska och psykiska boklådor dygnet runt.

 

 

 

Djävulsåkrar och jungfrudanser

Ett litet uppslagsverk för två ”ovanliga” ord i Bipolära skeppsbrott i Österbotten som fascinerar mig.

Djävulsåker: Forntida strand (stenåker) som man förr i tiden trodde att djävulen samlade stenar på eftersom inte mycket kan växa där…Restips: Panike! Där finns en rejäl djävulsåker!

Jungfrudanser: Stenar som formar en labyrint eller spiral som förmodligen har religiös el magisk innebörd. ..Finns t.ex. på Valsörarna (ut i havet och till en ö utanför Panike / Replot)

Fotbollar som brinner i mörkret

Just det. Nu är fotbollsfesten i gång för fullt och fullvuxna människor hoppar omkring och skriker sig hesa av extas på överfyllda läktare.

Jag känner mig som tråknisse # 1 som inte får ut minsta lilla glädje av detta spektakel av dribblingar, nickar & bicykletas.

Shortsprydda män som skuttar runt på konstgjort gräs och sparkar en rund lite boll hit och dit till tonerna av publikens upptända jubel…att denna sport kan skapa så mycket hysteri är en gåta för mig.

Men kanske man kan lära mig att gilla allt? Kanske missar jag mycket av den berusande gemenskap som tycks flöda bland de fotbollsintresserade?

Kanske jag kan gå på nån kurs där jag lär mig uppskatta fotbollens mysterium och sluta vara en så förbenat tråkig poet som står och drömmer vid bokhyllorna?

(En bonustanke…varför kan inte fotbollsspelet utvecklas? t.ex att spelarna skulle springa efter en brinnande boll i totalt mörker eller nåt sånt?)

 

 

 

Poetens lördagssoffa # 13 (Ingela Strandberg)

Sol, sommar och ett nytt avsnitt av Poetens lördagssoffa! Idag gästas jag av poeten Ingela Strandberg från Grimeton utanför Varberg.

Ingela debuterade som författare i mitten av 70-talet och sedan dess har hon hunnit med ett trettiotal böcker med titlar som ”Ett rum för natten”, ”Bäste herr Thoreau”, ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” och den senaste diktsamlingen ”Att snara en fågel” (Norstedts) som kom ut i år.

 

Välkommen till min lördagssoffa Ingela! Hur stor del är poesin i ditt liv och hur har den påverkat dig som människa?

– Poesin har satt tidiga och djupa spår i mitt liv. Som åttaåring läste jag Dan Anderssons ”Visor och ballader” och blev helt tagen. Barnets förnuft räckte förstås inte till att veta varför, men där fanns något i dikterna som var på en gång vackert och hemskt. Jag upptäckte att sammansättningar av ord förstorade världen, att det finns en vackerhet i sorgen, ett vemod som är djupt och mänskligt och som man kan gå in i och vara ensam i. Ord och klanger visade mig för alltid vägen in till mitt innersta.
Även som tonåring läste jag mycket poesi. Och skrev också själv. Som fjortonåring fick jag en dikt publicerad i en lokal litterär tidskrift. ”Vemod” hette dikten… När lokaltidningen sen skrev om tidskriften publicerades hela min dikt, vilket resulterade i att rektorn på den flickskola jag gick i, satte upp den på anslagstavlan utanför aulan.
Det var stort! Särskilt som jag inte alltid lyckades hålla mig innanför skolans alla ramar och normer. Det där urklippet på anslagstavlan visade mig en väg som jag förstod skulle bli min.
Efter att ha tagit journalistexamen arbetade jag på olika tidningar och då dog poesin i mig. Mycket för att verkligheten blev mig övermäktig. Under några år hade jag bara ett enda mål: att överleva. Men så återuppstod ordens magiska kraft, och när jag gjort mig fri från all hänsyn och alla tämjare, började jag långsamt bygga upp mig till en egen röst. Poesin är min enda tillit trots att dess nerv ligger öppen och sårbar.

Vad döljer sig bakom poesins anlete? Vad är egentligen poesin för någonting, som kan förändra och inspirera så många människors liv?

– Poesin visar aldrig sitt anlete. Tror jag… Poesin verkar i det fördolda. Helar och trasar sönder i det där som jag inte hittar något annat namn för än ”det innersta”. Alla människor har förstås ett innersta, men alla bryr sig inte om det, vet inte att det är något man måste akta och vakta. Det finns naturligtvis annat än poesi därinne, men för mig och alla andra som ”lever” av poesi, är dikten bland det största att förhålla sig till. Därinne. Vi som aktar och vaktar är som en liten sekt, där vi ensamma och var för sig låter orden betyda något. Ibland, tycker åtminstone jag, att en dörr stängs, att orden plötsligt saknar betydelse. Kanske är det en sorts straff – för jag vet inte vad.  Vårt innersta läser inte med det starka lysrörsljuset påslaget, snarare med ett svajigt ljussken från en ficklampa.
Jag tror att dikten vet något som jag inte vet och som jag måste ta reda på. Dikten är den som skriver den, fast i en annan form. Kanske för att skrivaren sett något som dikten vill förklara? Eller bekräfta. Det är i det innersta av oss som dikten träffar oss, men den gömmer sig ofta.

Du har ju skrivit böcker sedan tidigt sjuttiotal och är uppe i ca trettio böcker. Vad har varit den största drivkraften genom ditt författarskap och vilka lärdomar har du fått erfara under skrivandets gång?

– Drivkraften i mitt skrivande var säkerligen från början att förklara mig för omvärlden. Efterhand upptäckte jag att det inte räckte. Något fattades. En kvalitet. Nästa steg var att förklara mig för mig själv. Det räckte inte heller. Därefter krossade jag allt jag lärt mig, alla auktoriteter, släppte alla tyglar och gick rakt in på nerven som ligger synlig och trasig. Då visste jag att jag var på väg. Det jag lärt mig under alla dessa skrivande år är att ännu mera vakta mitt innersta, samtidigt som jag öser ur det. Fast osynligt.

Jag är lite nyfiken på hur du som varit med ett tag ser på den tekniska utvecklingen från papper och penna till skrivmaskin och dator osv. Hur har ditt diktande och författarskap påverkats av dessa verktyg?

– När jag var fjorton år köpte jag min första skrivmaskin. Den var inte särskilt behändig. Men den var orange. Så småningom blev det ju andra maskiner. Jag minns dem knappt. Inte heller min första dator har satt några tydliga spår i minnet.  När jag någon gång skriver prosa gör jag det direkt på datorn, men till dikterna använder jag mig alltid av en blyertspenna och ett A4-block.  Inte förrän jag anser att jag har tillräckligt många dikter för en bok skriver jag in dem i datorn. Där byter de ibland gestalt. När det gäller radbrytningar blir jag då nästan manisk. De ändras in i det sista.
Blyertspennan är som en sorts gud som styr handen. Usch! Men jag sitter inte och suddar. Nej, jag gör ändringar och skriver kors och tvärs över sidorna. Det ger mig en sorts kraft att se denna massa av grå streck och strykningar över papperet. Men jag tycker att datorn är ett fantastiskt verktyg att ta sig ut i ”stora världen” med, snabbt och behändigt.

Finns det några begränsningar inom poesin för dig?

– Nej, jag hittar inga begränsningar i poesin. Begränsningarna finns i mig. Just nu, t ex, grubblar jag på ett ämne, som ligger mig varmt om hjärtat: hur jordbruket industrialiserats och vad det innebär för människor, djur och natur. Men jag får inte till det inuti poesin. Det är oerhört påfrestande. En begränsning i mig.

Bidra gärna med en dikt från din senaste diktsamling (om du vill)

– En dikt ur min senaste diktsamling ”Att snara en fågel”, Norstedts 2018:

 

Jag var en gryningskatt
svart som natten
med en droppe vitt som
mjölk på bröstet

Tid fanns inte

Bara ett dike
och gräs som föll
över min magra kropp

Jag hoppade i en lång
och daggig båge över diket
på samma gång rörelse och katt
dike gräs och båge

i ett oåtkomligt
varande bevarad

 

(Författarfoto: Sara Mac Key)

Varför poesi?

Varför skriver jag egentligen poesi..funderade jag på i morse, efter att ha blivit irriterad av ett minne där en f.d. försäljningskollega gnällde på mitt diktande.

Personen i fråga hade kastat ett granskande öga på Hki Rött (just i samband med att boken var släppt och jag hade tagit med den till jobbet) och sen körde ”den livserfarne” kollegan med nån klagovisa av att jag inte kan förändra någonting med min lilla diktsamling.

Jag hade förklarat att en av intentionerna med boken var att skapa dialog om de ämnen som behandlas i Hki Rött.

För att kunna göra nåt bättre för människor skulle man, enligt personen i fråga – ta ett jobb på socialen eller nåt dylikt om man ville göra nåt vettigt för andra. Att skriva poesi och tro att man kan påverka eller förändra nåt var bara en naiv tanke, fnös hos åt mig och fortsatte med sin försäljning.

Jag blev paff hur nån människa kan ha så noll koll på hur mkt böcker kan förändra människors liv. För mig var boken i fråga en konkret avslutning på ett gammalt destruktivt liv som jag hade gett upp och ville därefter dokumentera om de mindre granna dagarna i mitt liv i poesiform.

Mycket för att alltid vara påmind om ett liv jag aldrig ville tillbaka till och samtidigt ville jag att boken skulle vara en röst för andra trasiga människor som kanske inte alltid orkar få sina röster hörda.

Flertal människor som inte har vana att läsa poesi har gnällt på att mina diktsamlingar är så deprimerade och tunga osv. Nå, om mitt liv hade varit en dans på röda rosor och om jag inte hade gått den väg jag gått, kanske det hade blivit nån sockersöt diktsamling om att gulla med livet.

Men nu är det som det är och det här är mina texter om mina resor som jag valt att skriva om för att skapa dialog om allt från fattigdom till mental hälsa.

Jag är övertygad om att vi människor kan skapa under genom att kommunicera med varandra genom olika verktyg och få en djupare förståelse varför saker är som de är.

I dagens samhälle är det ju egot som tycks befinna sig på första plats överallt. Vi har inte så mycket tid för nåt annat än att fokusera på oss själva och INTE KONSTIGT ATT FOLK MÅR DÅLIGT!!

Så varför skriver jag poesi?

Jag skriver för att jag måste. Det är som andas för mig.

Poesin är en urkraft som kan nå djupet av hjärtat och genomborra förståndet med visdom och jag är helt övertygad om att det är ett högre språk bortom våra begränsade språkbarriärer.

Poesin påminner mig om en avlägsen tid som är närvarande, när vi kommunicerar med varandra och menar det vi säger.