Poetens lördagssoffa # 10 (Gunnar Högnäs)

Idag har jag besök av poeten Gunnar Högnäs som arbetar som bibliotekarie i Åbo. Gunnar debuterade med sin första diktsamling ”Ansiktet mot muren” i slutet på 70-talet och sen skulle det dröja sisådär fyra decennier innan uppföljaren ”Milstolpar i gärdsgårdsserien” kom ut. I år är Gunnar aktuell med den avslutande delen av sin lilla barriärtriologi ”Väggfönster”, som rör sig mestadels geografiskt i Sydösterbotten och Åbo.

 

Välkommen och trevligt att ha dig på besök i min lördagssoffa Gunnar! Vad var det som fick dig att börja skriva poesi från första början och hur uppkom intresset för diktandet?

– Svårt att säga, finns många ”det började med”. Jag lyssnade mycket på musik, mest på musiken i sig men ibland på låttexterna. Peter Hammill som skrev lyriken i Van Der Graaf Generator hade också gett ut en bok med sång- och annan lyrik, ”Killers, Angels, Refugees”, som jag köpte. Min pappa skriver dikter, så hans böcker hade jag förstås också läst. Men då jag började studera litteratur blev jag tvungen att ta mig an poesi. Och en studiekompis hade just publicerat en diktsamling; jag tyckte det såg märkligt eller förförande lätt ut och tänkte att det där ska jag pröva på.

Nå, som man kan gissa var det inte så enkelt som det såg ut. Jag fortsatte i alla fall och sen fick jag ut min debutsamling ”Ansiktet mot muren” på Författarnas Andelslag hösten 1978” (hade visserligen  debuterat med en prosatext i antologin ”Landhöjning” året före; jag hade i vilket fall som helst ett intresse för att skriva eget, i folkskolan blev det ett och annat försök till att traska över det vita pappret i Enid Blytons fotspår). Och ja, vad kan man säga eller tänka om allt det här, jag tror att poesin som form passade mig på många olika sätt. Då jag började skriva, började jag också läsa dikter – men skrivandet kom alltså först. Lite fel väg, för nog – tycker jag – borde man först träna, pröva olika anslag.

Hur kom det sig att det nästan tog fyrtio år att skriva uppföljaren ”Milstolpar i gärdsgårdsserien” till din debutdiktsamling ”Ansiktet mot muren” som kom i slutet på sjuttiotalet?

– Det var ett medvetet val, en överlevnadsstrategi. Då jag hade gett ut ”Ansiktet mot muren” blev det alltför mycket mani, lite som det kan gå med olika saker, spel, fotograferande, sociala medier. Jag gick omkring med min diktradare eller –skanner, försökte göra vareviga stund till dikt (visst överdriver jag lite här, men inte mycket). Det blev för krystat, tvångsmässigt. Diktskrivandet blev en mur mellan mig och mitt liv, mellan mig och omvärldens ansikten. Så jag bestämde mig medvetet för att sluta, skruvade fast korken så att dikt-anden skulle hållas i sin flaska. Det lyckades rätt bra, åtminstone blev jag själv nöjd och lättad. Visserligen kunde det hända att jag diktade emellanåt, men bara i mitt huvud, skrev aldrig ner något. Bilderna och raderna fick komma och gå bäst de ville. Genom att jag i mina respektive yrken skrev neutrala texter, bruksprosa, fick jag småningom en mera otvungen inställning till skrivande.

Men visst gick det långsamt; under 1980-talet prövade jag på att recensera böcker i tidningar och reste fortfarande reste onödigt höga trösklar för mig själv, kändes som då en idrottsman är övertränad, kroppen är styv och omedgörlig. Min handstil har också varit en boja, jag kan inte tåla den. Så då jag under 1990-talet fick börja knacka på dator öppnade sig en ny fri värld. Datorn är ett redskap som i högsta grad passar mig, utan datorer hade jag nog aldrig börjat skriva dikter på nytt.

Du jobbar ju som informatiker på Åbo stadsbibliotek. Vad har era kunder för attityd mot poesi i allmänhet och hur skulle man kunna skapa mer intresse för poesihyllorna på biblioteken i landet?

– Javisst, jag är en bibbafarbror. Men vårt huvudbibliotek är stort, jag själv har utställningar och evenemang som mitt huvudsakliga ansvarsområde. Då jag jobbar med traditionellare biblioteksuppgifter sitter jag bakom infodisken på fackavdelningen. Så jag har ingen direkt koll på skönlitteratursidan. I vilket fall som helst är det nog som på många håll i landet, inte är det poesi som vanligtvis lockar och skapar långa reserveringsköer.

I vår hektiska snuttefieringstid kunde man säkert tänka sig att just poesi skulle passa dagens puls; att läsa en dikt då och då i stället för romaner på femhundra sidor, kunde vid en första titt liksom kunna rimma med tidsbristen och ryckigheten. Kanske att det helt enkelt inte skrivs sådana dikter som läsarna vill ha. Kanske media inte uppmärksammar dikter på samma sätt som romaner och fackböcker. Vi kan inte tvinga folk att läsa poesi, lyrikbehovet måste födas inifrån, läsarna väljer, så är det – också. Var sak har sin tid – och dessutom lär poesi skrivas och leva på nätet och i poetry slam sammanhang – och förstås, som musiklyrik. Vi som sysslar med poesi tycker naturligtvis att den är viktig, men kan vi vänta oss att andra gör det, borde göra det. Vi som njuter av den kan väl bara vara glada att vi har det här njutningsmedlet (och efter oss ”syndafloden”). Om man måste skapa ett intresse, så finns det säkert en och annan hund begraven där någonstans.

Det finns ju en slags humor i dina dikter. Hur tycker du annars humor fungerar i poesi och tycker du att det är någonting som fler poeter borde våga sig på i sitt diktande?

– Humor fungerar väldigt bra i poesi – också. Dikter kan och skall vara roliga, inte alla naturligtvis, men endel och ibland. Det betyder inte att innehållet i sig behöver vara humoristiskt, men att det finns en språkglädje. Ämnet kan vara nog så allvarligt; å andra sidan kan en rad, en bild eller ett uttryck vara laddat med en humoristisk knorr eller en ironisk underström. Och ironi, det är också en form av humor. Göran Palms dikt om Havet och jämförelsen med Louvren är kanske uttjatad vid det här laget, men visst är den rolig.

Werner Aspenström odlade humor, jag tycker att en massa poeter har gjort det och gör det. Gösta Ågrens dialektiska tes-antites-metod kan också vara sprittande glad till och med. Att läsa lyrik kan inte bara vara ett dödgrävarjobb, universums alla spektra ska väl ingå och dit hör en av livets absolut mest hälsosamma kryddor: humorn.

Vilka poeter gillar du att läsa och varför just de?

– Jag har gillat en hel del. Sådana som betytt mycket för mig i olika skeden är t.ex. Larry Silván, Tua Forsström, Claes Andersson, Märta Tikkanen, Sylvia Plath, Kjell Espmark, Nina Burton (en av de poeter som inspirerade då jag återupptog diktandet), Tomas Tranströmer, Werner Aspenström och ett otal andra kända men icke nämnda (och om jag tillåts vara jävig, min pappa Kurt Högnäs).

En diktsamling behöver inte vara givande helt igenom, intressant och viktig helt igenom, ja tja, inte ens Nobelpristagaren Tranströmer är genomgående av hög kvalitet, han har skrivit mycket medelmåttigt också. Men att läsa diktsamlingar kan vara som att resa, det kan hända att du bara hittar fram till enstaka stora upplevelser, men de kan igen vara så pass stora att de är värda hela resan och lite till. De finns poesi och diktkorn för var och en, överallt.

Du har släppt din tredje diktsamling ”Väggfönster” nu i år. Hur skulle du sammanfatta den boken som en dikt?

– Ha, jag vet inte riktigt om jag förstår frågan, som en dikt ur min ”Väggfönster” eller med någon annans dikt. Men inte vet jag hur jag skulle komprimera, för jag har komponerat den som en helhet, där enskilda delar inte nödvändigtvis är så bra i sig, men har en uppgift – om än aldrig så liten – i det stora hela, på samma sätt som alla sidor i en roman inte känns så märkvärdiga eller centrala, men kanske inte heller kunde strykas, utan att helheten skulle lida eller förändras.

På baksidan av ”Väggfönster” står det så här: ”Träden har sina ringar och jag har den här utskriften från min lögndetektor”, det får duga (meningen finns också inne i boken, som en aforism, dikttitel utan dikt, avdelningsrubrik, andningspaus, kommentar i marginalen, nåt som sufflören viskar; upp till läsaren att avgöra). Men om tanken var att jag skulle liksom bjussa på ett smakprov så kastar jag tärningen och får som resultat till exempel följande dikt, som ett av de många dagboksklotter som flimrar förbi i ”Väggfönster”. Den ger vissa vinkar att det handlar om försynta anspelningar på samhällsförhållanden, om minnen och platser, förskjutningar från Ö till Å och i andra riktningen (Ö är naturligtvis Österbotten och Å är Åbo).

Prognoser

Återväxten tryggad i vårt land.
Inser jag då bussen söderut
besvärar sig
via Lappfjärds kyrkby.

Husen ger vika
under luftmassor,
växtligheter finner
otyglade proportioner,
hem är snart träd igen.

På riksåttan snäppet
senare lägger jag märke till
att det jag diktat är sant,
träd är snart hem igen.

Och bakom raststället i Ömossa
står vindparkens treväpplingar,
beredda, som insegel.

Annonser