Dagsarkiv: 19 Maj 2018

Poetens lördagssoffa # 9 (Matilda Södergran)

Tiden rusar och det är redan dags för det nionde besöket i min lördagssoffa! För er som inte har varit här tidigare, så kan jag berätta att Poetens lördagssoffa är en följetong som är planerad att pågå under ett år, där jag publicerar intervjuer med poeter, författare och musiker – med huvudfokus på poesi och lyrik. 

Idag är poeten, översättaren och litteraturkritikern Matilda Södergran (från Korsnäs , men som numera bor i Malmö) på besök i min lördagssoffa och vi diskuterar allt från hennes nya diktsamling Överlevorna, till vad hon hittar i poesin som hon inte kan hitta någon annanstans…

Välkommen till lördagssoffan Matilda! Du är aktuell med din nya bok Överlevorna. Vad betyder den boken för dig?

– Den betyder väldigt mycket, kanske mer än någon av mina tidigare böcker. Jag arbetade med den under drygt tre års tid och under en stor del av den tiden kunde jag verkligen inte skriva. Jag som var van vid att skrivandet hela tiden låg öppet för mig kunde plötsligt inte skriva ett ord. Efterhand insåg jag att jag behövde hitta tillbaka till den där banala lusten att skriva – jag hade trampat fel någonstans i processen och klivit i den idag ganska vanliga författarfällan att tro att man måste veta så himla mycket om det man skriver redan innan det är skrivet. Jag behövde sluta vara min egen litteraturvetare, sluta försöka ligga steget före dikten, utan snarare hålla mig ett steg bakom och vara lite dum inför dikten, nästan handfallen. När jag väl gjorde det öppnade sig skrivandet igen. Under processen har jag därför känt en väldigt stark tillit till dikten, men inte till mig själv och det har varit befriande.

Du har vunnit en hel del fina priser för poeter  (bland annat Svenska litteratursällskapets pris 2013). Vad är hemligheten i din framgångssaga som poet och vad betyder såna priser för dig?

– Det är svårt att vara kompromisslös i livet, men i skrivandet tycker jag man har råd att vara det. Jag tror det är viktigt att försöka kommunicera med sina texter, men inte luras att tro att kommunikation endast kan se ut på ett sätt. Att mina dikter blir sedda och lästa är jätteviktigt för mig. Det betyder mycket att få det erkännande och den bekräftelse som ett litterärt pris innebär. Det blir ju ett intyg på att min poesi är viktig för någon annan och det  kommer alltid att kännas oerhört och obegripligt för mig. Rent ekonomiskt har det förstås också stor betydelse. Men det kan faktiskt kännas lika stort eller större att få samma erkännande från en läsare.

Från Korsnäs till Malmö. Hur trivs du i södra Sverige och får du mycket inspiration till ditt skrivande där borta?

– Jag trivs väldigt bra här borta och har gjort det under de senaste tio åren, men till hösten kommer jag att flytta lite högre upp i landet. Stadsmiljön är inte särskilt inspirerande för mig och den skånska naturen har aldrig riktigt känts som min. Jag har länge gått och trånat efter att bo närmre ”riktig” skog och planen är att så småningom flytta ut på landet. De flesta idéer kommer till mig när det finns tid till läsning och tystnad, och den tiden uppstår oftast när jag inte är i stan.

Vilka är de vackraste orden du någonsin läst i en diktsamling?

– För mig är det här med skönhet i poesi en svår fråga – det som berör mig starkast är sällan konventionellt vackert, utan ofta något ganska brutalt eller våldsamt, men som genom sitt våld lyckas vidröra det sårbara eller vackra i att vara människa. Några rader jag kommer på så här på rak arm som var viktiga för mig när jag befann mig mitt i vuxenblivandet är några rader i Ann Jäderlunds I en cylinder i vattnet av vattengråt:

”f l i c k a n  m å s t e  d ö d a s

o c h  s y s

i g e n  s o m  m a n

s l å r  e n  s k å l

i n  i

e n  h u s-

v ä g g”

 

Vad finns i poesin som du inte kan hitta någon annanstans?

– En vila från behovet av begriplighet, entydighet, förenkling. I poesin finns plats för det fragmenterade och avbrutna som för mig speglar verkligheten mycket mer än det tydliga och avslutade, det begripliga och förklarade.

Du är en avlägsen släkting till Edith Södergran. Vad tycker du om hennes poesi och vad tror du hon skulle tycka om din poesi om hon läste den idag?

– Jag läste väldigt lite av henne under min uppväxt och det är först under senare år som jag har börjat läsa henne på allvar. Jag tycker mycket om mysticismen i hennes dikter, men också styrkan, (över)modet och hur hon verkligen var före sin tid. När jag läser henne får jag nästan en känsla av att hon fjärrskådar, ser något om och säger något om tiden och framtiden som inte var tillgängligt för alla på hennes tid. Men vad hon skulle tycka om min poesi har jag verkligen ingen aning om – jag är kanske inte en lika skicklig fjärrskådare som hon.

Dela gärna med dig av nån av dina favoritdikter som du skrivit.

– En av mina favoritdikter ur Överlevorna:

Marmorerade snittyta. Fläskvita lycka.

Skär i den, och den ska släppa från kniven.

Är vi sådana här?

Vi stundar och stundar och förespråkar varandra,

orkar varandras väl.

I stunder är jag helt kal, färserad,

snarlik modet som står i växten i mig.

 

(Författarfoto Theo Elias. Med tillstånd från författaren)

Annonser