Dagsarkiv: 5 Maj 2018

Lördagssoffan # 7 med Jörgen Mattlar

Idag gästas jag av f.d snickaren Jörgen Mattlar som är uppväxt i Grankulla, men som numera arbetar som universitetslektor i didaktik på Uppsala universitet.  Jörgen har publicerat tre diktsamlingar där den senaste ”att vända sig bort” (Förlaget) kom ut förra året.

Vad gillar Jörgen mest, finlandssvensk poesi eller svensk poesi och har Jörgen några ritualer kring sitt diktande månntro? Frågor som dessa får vi svar på i dagens avsnitt av Poetens lördagssoffa.

Kul att ha dig som gäst i min lördagssoffa Jörgen! Vad fick dig att börja skriva poesi och hur lång tid tog det tills du kände att du hade hittat ditt eget språk i lyriken?

– Min något brokiga utbildningsväg gjorde att jag först som ung vuxen på allvar började läsa skönlitteratur. Jag fick också anledning att läsa upp mina gymnasiebetyg för att läsa vidare vid universitetet. Universitetsstudierna i Uppsala ledde fram till en lärarexamen och en fil.mag. i litteraturvetenskap. Det här gav mig förstås en viktig och kanske nödvändig grund för skrivandet. Skrivandet sker i relation till andra redan skrivna texter, vilket för många är en självklarhet men tål att understrykas. Den mer systematiska läsningen av poesi i samband med studierna var förstås viktig i relation till valet av genre. Den privata utlösande faktorn för mitt skrivande var dock två i tiden närliggande dödsfall i familjen. Det var en tid av kris och det var helt klart något som tvingade fram skrivandet. Det gick inte att hålla emot. Och det var då som jag satte igång med skapandet av det som skulle bli min debut mot pol 2004. En annan aspekt av valet av poesin som genre är helt enkelt att den funnits i släkten. Poesin har med andra ord funnits i min närhet, genren har aldrig varit helt främmande för mig.

På ett djupare plan söker jag fortfarande efter det egna språket, det är en aspekt av
poesiskrivandet i sig. Men jag förstår hur frågan är avsedd och menar att den egna rösten formades främst under skrivandet av det som blev min debut. Den blev utgiven efter ett antal refuseringar från olika förlag så jag hade all anledning att fortsätta bearbeta och rannsaka det egna manuskriptet. Jag tror att man generellt måste ha en hög grad av envetenhet, kanske till och med en viss grad av tjurskallighet, för att hitta fram till sitt eget språk, förutsatt att man inte är ett geni – jag räknar mig inte till dem.

Hur ser din skrivprocess ut när du författar en diktsamling? Hur länge tog t.ex. din
senaste bok ”att vända sig bort att ”skriva och hur såg arbetet ut med den? När skriver du som bäst? (ritualer kring diktandet?)

– Jag har inga fasta ritualer i samband med skrivandet men angående skrivprocessen har jag identifierat tre idealtypiska faser. Den första fasen bygger helt på inspirationen och infallen som kommer stötvis oberoende av arbets- och familjesituation. Då gäller det att få ner det som kommer på papper. I det här skedet är form och precision inte fullt så viktigt utan det handlar mest om att fånga bilderna, stämningarna och känslorna som kommit över en. Den andra fasen är också inspirationsbetonad men utgår ifrån det jag samlat ihop under den första fasen, då har man redan ett råmaterial, en textmassa att utgå ifrån och arbeta med. Texterna sväller och krymper i den här fasen. Det är under den andra fasen som dikterna tar form efter att slagget bilats bort, för att tala med Bruno K. Öijer. Den tredje och sista fasen kan man betrakta som mer (konst)hantverksmässig. Under den här sista fasen handlar det om att gå igenom manuskriptet för att skapa en rimlig koherens vad gäller olika språkliga dimensioner, teman och hur dikterna ska se ut på pappret, radbrytningar etc.

De här tre faserna ska självklart inte förstås som direkta avspeglingar av det reella skrivandet. Faserna är inte helt fixerade så att inga överlappningar kan ske, de är idealtyper men fungerar väl för att ge en bild av hur diktandet går till. Det tar lång tid att skriva för mig, det är den här envetenheten som krävs även i det konkreta skapandet. De teman som finns i en färdig diktsamling finns i regel inte färdigt som en matris vare sig i huvudet eller på papper när skrivandet påbörjas. Även om jag ibland planerat och försökt ha en färdig bild av en slutprodukt har det inte blivit så. Det finns ingen schablon att följa utan texten och berättelsen växer fram successivt och då inte linjärt utan snarare cirkulärt.

Processen från tomt blad till den färdiga diktsamlingen att vända sig bort spände över ett
halvt decennium men då måste man beakta de sociala ramarna för skrivandet. Heltidsarbete och familj fyller upp det mesta av tiden, det är ett underverk att det alls blivit någonting utgivet.

Du är ju född i Finland, men bor i Sverige numera. Vad föredrar du, finlandssvensk
eller svensk poesi och varför? (nämn gärna exempel på poeter du uppskattar och några diktverk.)

– Hahaa, det pågår ingen poetisk landskamp inom mig men frågan är intressant. Om man
ponerar att jag skulle föredra endera skulle det kunna motiveras antingen med utgångspunkt i att den ena är konsekvent bättre än den andra eller med utgångspunkt i några andra skäl. Den svenska och den finlandssvenska poesin befinner sig inom samma språkområde och jag kan inte se att det skulle finnas signifikanta skillnader om man jämför poesin i de två länderna. Variationen mellan poeter i respektive land varierar väl mer än den föreställda nationella skillnaden. Men det är klart att det ur ett litteraturhistoriskt perspektiv kanske går att identifiera något litterärt fenomen som uppstår och kanske kommer till uttryck på endera sidan av havet. För frågan om vad jag föredrar bottnar kanske inte i att det finns skillnader, utan den handlar mer om i vilken mån jag suktar efter igenkänning och vill känna anknytningen till det finlandssvenska. Vissa skulle identifiera det här som ett uttryck för nostalgi och jag kan väl erkänna att jag troligen läser något mer finlandssvensk poesi än vad gemene rikssvensk poesiläsare läser.

Men jag läser mer sällan systematiskt även om det fortfarande kan bli så att jag läser vissa författarskap eller följer den poetiska utgivningen inom ett språkområde. Jag har följt den unga danska poesin i svensk tolkning, där exempelvis Asta Olivia Nordenhof sprängt gränser med sin diktsamling det enkla och det ensamma (2013/2015). Men sammantaget har läsningen av de unga danskarna varit en både fin och häftig läsupplevelse. Eftersom jag oftast skaffat diktsamlingar i original läser jag ogärna samlade verk av de äldre poeterna. Det är en viss känsla som infinner sig när man exempelvis läser Tomas Tranströmers Östersjöar (1974) i original som inte infinner sig i läsningen av samma text i samlade dikter. Jag kan även falla tillbaka till modernisterna och till Harry Martinsons tidiga lyrik. Några favoriter är prosadikten ”Klockbojen” som publicerades i antologin 5 unga (1929) och en annan av honom är sviten ”Krigsmålad konvoj” från diktsamlingen Nomad från 1931, gubbigt, javisst, men jag står för det.

Var poesin bättre förr? Kan nutidens poeter nå upp till de gamla mästarnas nivå?

– Nej, trots det ovan sagda så anser jag inte att den var bättre och inte heller sämre. Nutida poeter kan mycket väl uppnå de gamla mästarnas nivå.

Vilken dikt är du mest nöjd med av alla dikter du skrivit? 

– Jag vill inte uttala mig om vilken som är den bästa men kan välja en från min senaste
diktsamling att vända sig bort (2017) som fungerar utan inramning.

att supa in
augustinatts kupa
glömma gryningens häger
när den lyfter grå ur vass
med tunga böjda
vingar

(Författarfoto: Erik Åstrand)

Annonser